Göteborgsposten – 9 september 1865, sida 1

— ——76— ——47—ccende och detta yttrade jag äfven i min sinnesrörelse till don gamla, hvilken, glömmande den ceremoni som hon vanligen iakttog i sitt uppförande mot mig, härvid brast ut i ett hånande gapskratt. — Är han döende? Godt, han är då lik S:t Paulus — han har varit döende mången god dag. Jag såg på henne med en rynkning af fasa. Hon brydde sig förmodligen ej det ringaste om hvad slags känslor hon uppväckte hos mig, ty hon fortfor att sarkastiskt mumla för sig sjelf och småskratta. Jag hade hållit mig tyst en stund, men öfvervann min motvilja att åter tilltala henne, ty jag var verkligen mycket förskräckt. — Tror ni han är i fara? Skola vi sända efter en läkare? framhviskade jag. — Bevars väl, miss, doktorn vet fullkomligt huru hans sjukdom är beskaffad. Den gamla qvinnans ansigte hade ett drag af detta hånande förakt som är så obehagligt att skåda i den åldrigas och orkeslösas ansigte. — Men det är ett anfall af fallandesjuka eller något lika rysligt — det kan ej vara betryggande att lemna horom åt sig sjelf eller öfverlemna åt hans natur att gå igenom ett sådant förskräckligt anfall. — Det är ej någon fara för honom; det är ingen fallandesjuka och han är ej värre nu än han brukar vara. Det har varit alldeles på samma sätt sedan ett dussin år tillbaka eller ändå mera, och doktorn vet precist huru det förhåller sig, svarade den gamla qvinnan envist. Och han skulle bli ursinnig som en galning om ni gjorde någon affär af det.