Göteborgsposten – 8 september 1865, sida 1

det och under min förmyndares kalla besynnerliga blick, talade vi blott hvad som var oundvikligt och detta i låg ton, ty när helst Milly höjde rösten för ett ögonblick, ryckte onkel Silas på sig, lade sina fina hvita fingrar för sina öron och såg ut som om ett styng gått igenom hans hjerna, skakade på hufvudet och blickade hjelplöst framför sig. ba sålunda onkel Silas sjelf ej hade lust att tala — hvilket oftast hände — kan man finna att vi icke mycket talade med hvarandra. Då Milly öfver bordet såg ringen på mitt finger, drog hon djupt efter efter andan och yttrade Åh! samt såg högst förtjust ut. Hon gjorde en liten rörelse liksom hade hon varit färdig att springa upp, men i nästa ögonblick darrade hennes anletsdrag och hon bet sig i läppen. Hon kastade en bönfallande blick på mig och hennes ögon fylldes af tårar, hvilka rullade ned utför hennes ångerfulla kinder. Jag kände mig dock lika ångerfull som hon. Äfven jag gret och längtade att kyssa henne. Vi voro bra enfaldiga båda, men det är lyckligt, att små tilldragelser i lifvet så djupt väcka våra känslor vid en tid, då verkliga sorger sällan nalkas oss. Då vi slutligen fingo tillfälle dertill, tog det aldrig slut på de omfamningar som utbyttes mellan mig och stackars Milly, som gråtande gömde sitt ansigte i min klädning. — Jag var så ensam innan du kom och du är så god mot mig. Jag är deremot så elak, men jag vill aldrig kalla dig något öknamn, utan Maud — min dyra Maud.