Göteborgsposten – 8 september 1865, sida 1

Article Image
— — ——— ——— Hvad den ened, det kan krenkes, Hvad den söndred, det kan lmnkes; Men dens Ret kan ei fortrenges Og den Lov ei vrenges. Derfor skal J aldrig slippe Eders Haab og Tro! Overmagten kunde klippe Danmarks Jord i Tv. Men dets Folk, som Gud det skabte, Ei sin Ret at vere tabte; Det er eet og vil det blive, Mens det er i Live. J skal se den Dag oprinde, Sandhed vinder Seir Og for alle vide Vinde Spredes Lögnens Leir, Da den Uret, som er övet, Da den Troskab, som er prövet, Faaer sin Lön, — og Hjertelaget Faar vor Grendse draget! Härefter tog professor H. N. Clausen till ordet, yttrande: Vi äro åter samlade kring denna sten, och bättre än något annat kan stenen tala. Den skall måhända ej uppväcka minnet om goda tider; men när har dansken haft sådana? Dansken har alltid varit förtryckt, störd och oroad af främmande. Men stenen kan älven tala om bättre tider, som skola komma. Det var on tid, då slesvigarne samlades med oss såsom gemensamma undersåter af den danska kronan, då vi samlades som undersäter af samma stat, då vi ännu hoppades att få rätt af Europa. Det var en tid, då alla ansågo styckandet af den danska monarkien för en omöjlighet; nu bar sönderstyckningen blifvit en verklighet. Men oaktadt allt detta ha slesvigarne med slädje helsat Danmarks hufvudstad, och de ha helsats som bröder och systrar. Det finnes ett band, som ej kan sprängas, ett band, som intet svärd kan slita. Vi ha mottagit eder, slesvigare, som män och qvinnor, hvilkas danskhet är pröfvad, mognad och luttrad. Folk kunna ofverga från en herrskare till en aunan; men det ges något andligt, hvilket ej kan tagas med våld. Häri ligger vårt hopp och vår tröst. Vi vilja uppsända vara böner till den allsmäktige Guden, till Honom, som är mäktigare än alla menskliga anslag och dåd, till Honom, som ger själen mod och fasthet. Då vi skiljas, skola vi lotva hvarandra att hålla tillammans. Vi ha gemensamma seder, vanor och språk. Så varde denna sten allt framgent vigd åt andligt och folkligt broderskap, och Gud skall deråt gifva sin välsignelsel! Direfter trädde en Slesvigare upp på stenen och talade: Bandet är visserligen sönderrifvet, men intet kan hämma våra varma hjertans slag för Danmark, våra hjertan skola alltid klappa för vårt kära Danmark. Hvad Gud sammanfogat i andan, kan ingen menniska åtskilja. Vi vilja hoppas på en ljus och lugn framtid, en framtid för vårt gemensamma fädernesland. Lefve Danmark! — Mnsiken instämde derpå Danmark deiligst Vang og Venge, och biskop Grundtvig trädde fram. Den ärevördige gamle med sina hår sladdrande för vinden helsades med ett bisallssorl. Det är tungt att skilja dem åt, som gerna vilja vara tillsammans, började han, och genom hela sitt långa tal kom han ständigt tillbaka till samma vackra och gripande ord. Känslan af dessa ord hade gripit oss alla, fortsatte den gamle skalden och talaren; vi ha redan på Skamlingsbanken för många år sedan dunkelt känt dem; och vi skola fortfarande göra det. Vi skola sortfara att tala danska, om ock stortysken kom med sitt Donnervetter. Vi äro nu åter församlade vid den slesvigska stenen och vi känna djupare och tyngre än någonsin, att det är tungt att skilja dem åt, som gerna vilja vara tillsammans!X Skulle han icke, slutade han, upplefva den stund, då Slesvig blefve återförenadt med Danmark, skulle hans sista ord i denna verlden var hoppets och önskningarnes ord: Slesvigs återförening med Danmark: Ske det! Kl. half 7 satte tåget sig åter i nÖrelse, för att begitva sig till Klampenborg, anfördt af musiken och under afsjungandet af fosterländska sånger. Klampenborgs badanstalt företedde en egen anblick, och en hvar kände sig oemotständligt frapperad af utt se de tusentals ljus, de oräkneliga bord och den storartade service, som mötte ögat. Under ett tält, som sträckte sig öfver hela den stora slätten utanför konsertsalen, voro 52 bord placerade, och vid hvarje bord fanns plats för 84 personer. Der serverades kall mat och för hvar och en person var bestämd en half but. rödt vin samt öl, ehampagne och äkta danskt bränvin, 360 krokaner, med c:a 1,700 små Dannebrogsflaggor uti, prydde borden. Tältet hade en areal vf inalles 9,000 qvadratalnar. Af studentsångföreninsen hade ett tjugotal personer infunnit sig, för att införa vid de olika sångerna. Borgmästaren justitierådet Larsen var den förste, som besteg talarestolen och utbragte en skål för konungen af Danmark. Efter en sång tillkännagaf borgm., att Orla Lehmann önskade tala till de — EEE ——

8 september 1865, sida 1

Thumbnail