Göteborgsposten – 8 september 1865, sida 1

ond deröfver — det är en skam. Och här är Barnburgtårta åt dig — jag skickade ester det i staden och här är litet gelö — vill du ej äta det. Och här är en liten ring. Den är ej så vacker som dina egna ringar. Vil du kanske bära den för min skull — för stackars Millys skull, innan hon var så elak mot dig. Bär den, om du förlåter mig, i morgon vid frukoston, och om ringen äl på ditt finger vet jag utt vi äro vänner igen; om du icke bär den, skall jag icke mera besvära dig, och jag tror att jag skall dränka mig, så att du aldrig mera får se den elaka Milly. Och utan att vänta ett ögonblick, lomnande mig i halfvaket tillstånd och liksom drömmande, sprang hon från mitt rum, med en kjol om sina skuldror och barfotad. Hon hade qvarlemnat ljuset tå en stol bredvid min säng och sin lilla gåfva på mitt täcke. Om jag varit det ringaste mindre rädd för spöken än jag var, skulle jag ha följt efter henne, men jag var rädd. Jag stod i mina bara fötter vid sängen, kysste den lilla ringen och sattc den på mitt finger, der den alltsedan har qvarsittat och all. tid skall qvarsitta, och då jag längtande efter morgonen lade mig ned, stod bilden af hennes bleka, bönfallande an: lete framför mig. Jug ångrade bitterligen mitt kalla ret. samma sitt och ansåg mig sjelf, och det med rätta, såsom hundrade gånger mera att tadla än Milly. Jag sökte fåfängt efter henne före frukosten. Vid denna måltid möttes vi dock, men i närvaron af onkel Silas, hvilken ehuru tyst och apatisk likväl föreföll os: fruktansvärd. Sittande vid det oproportioneriigt stora bor