Göteborgsposten – 8 september 1865, sida 1

ster genom den tätt sammanpackade menniskomassan i den med ej mindre än 18,000 gaslågor och kulörta lampor klart strålande trädgården, som antages för tilltället ha varit besökt af omkr. 25,000 menniskor, och då och 3 då utbragte en slesvigare ett letve, som endast hördes af de närmaste och helsades med dundrande hurrarop. Väderleken var utmärkt vacker och i den dubbla upplysningen af lusteldar och det klaraste månsken svångde dansande par lustigt omkring på en särskild uppförd estrad. Ingen tycktes vilja oryta upp förr än i sista ögonblicket. Då och då stannade sångarskarorna sramför musiktältet pi bararplanen för att framställa en begäran (som alltid genast uppfylldes) om en nationalmelodi, och då instämde hela folkmassan jublande i sången. Sex orkestrar spelade under hela altonen och på dansbanan beräknas 10,000 menniskor ha varit i verksamhet. Hela natten var trängseln lika stor, icke allenast framtör konsertsalen utah äfven i gångarne, och först när morgonen grydde lemnade de sista etablissementet. Rörande den fest för slesvigarne, som i tisdags egde rum i Dyrehaven, meddela vi etter danska Dagbladet följande skildring: Kl. half 5 i gar (tisdagen) eftermiddag satte det sista tåg, som förde slesvigarne, deras r och de många andra, hvilka i tid gjort sig försäkrade om rätt till att deltaga i festen uti Dyrehaven, sig i rörelse, förj att stanna vid Klampenborgs station. Alla jernvägsstationerna voro festligt smyckade och på hvarje ställe, der det lät sig göra, voro folk samlade för att sändn en vänlig helsning eller ropa ett kraftigt hurra, och ej minst genomträngande ljödo de talrika barnstämmorna genom det allmänna jublet; äfven de små syntes gripna al den tanken, att det var en allmän festens och glädjens dag, och hvarje slesvigare förvånades öfver att vara vittne till en så stor och enstämmig hänförelse. Kl. 5 började processionen långsamt sätta sig i rörelse bort mot Slesvigska Stenen längs den vackra och pittoreska vägen till Eremitaget, och ju närmare man kom målet, desto tätare blef folkmassan. I den hålväg, som förer upp till den sällsynt vackra trakt, der den Slesvigska Stenen, så rik på minnen från mötet 1861, reser sig vid sidan af den skandinaviska stenen, hade redan före tågets ankomst en oerhörd menniskomassa samlats. Vi veta oss aldrig ha sett något lifligare och vackrare, än dessa oräkneliga grupper på de höjder, som begränsa den något smala vägen, och rundtomkring på marken ochi träden trängdes brokigt klädda menniskor, hvilka föresatt sig att fcke låta något gå förloradt af hvad programmet för iesten hade utlofvat. Det kan utan öfverdrift sägas, att mer än 50, 000 menniskor voro i Dyrehaven i går, och om den brokiga anblick, som denna menniskomassa företedde, kan man svårligen göra sig någon föreställning. Alla fruntimren hade iklädt sig röda och hvita färger; från klädningar, hattar ochäschalar fladdrade de för vinden, och oräkneliga voro de band och småflaggor, som buros af karlarne. Vädret var så vackert man kunde önska sig, och de mörka moln, som på förmiddagen hotande dragit öfver himlen, voro nu alldeles försvunna. De goda tyskarne i Slesvig, hvilka bedt till vä drets herre om, att festerna måcte bli störda al oväder, ha förgäfves uppsändt sina böner; solen strålade ned från den blåa himlen och sken in i hvarje hjerta. Under oändliga hurrarop gjorde taget en svängning, under det de nationala sångerna genomdallrade luften, och sedan fanorna ställts på hvar sin sida om stenen samt musikkåren ordnats, afsjöngs nedanstående vackra sång af Carl Ploug till melodien Danmark deiligst Vang og Venge: Gjester fra vor Smertes Kilde Og vor Luengsels Havn, Tak, at mod vor O J vilde Vende Snekkens Stavn; Sagt Jer har et sikkert Nemme, At J her endnu är hjemme, Altid — hvordan saa J regne — Mellem Eders Egne. Det, som Jer i Brystet banker, Er det danske Blod; Eders Fölelser og Tanker Derfra skyde Rod; Det, som fra Jer Luxbe lyder, Som Jer Mening ret kun tyder, Som kun fuldt Jer Fryd kan sjunge, Er den danske Tunge. Hvad Naturen selv har villet, Det er klart og vist: Samme Med og Maal den stilled For os her og hist.