Göteborgsposten – 8 september 1865, sida 1

närvarande, och stormande bisallsrop skakade vid dessa ord luften. Orla Lehmann, som emottogs med stormande jubel och hvars vackra och manliga ansigte glödde af allvar och entusiasm, yttrade följande herrliga och tänkvärda ord: Då vi älska vårt fådernesland, vill det icke allenast säga, att vi glädja oss öfver våra rika fält våra lummiga skogar och vårt vackra haf; utan def vill jemväl och förnämligast säga, att vi älska dej folk vi tillhöra, såsom bladen tillhöra det träd, som bärer och närer dem. Det vill säga, att vi känns vårt folks hjerta klappa äfven i vårt bröst, och at vi lefva och andas i vårt folks tanke, så som den ha sin rot i dess historiska forntid och sitt uttryck dess språk och litteratur, i dess seder och lagar. De ligger en stor styrka och frid deri, att folket och staten äro ett; ty det är folket, som i staten skall finna den personlighetens prägel, hvarigenom det intager sin plats i den stora ordningens samfund, och den inre ordning, hvarigenom det utvecklar sitt väsens innehåll. Den lyckan, att folket och staten äro ett, har Danmark aldrig känt. Den stat, som vi togo i arf från våra fäder, omfattade många, som tänkte och kände och talade annorlunda än vi, och således tillhörde ett annat folk; derför var staten svag, och derför kunde hvarken fördrag eller förlattningar sammanhålla den. Men den stat, som de senaste tilldragelserna beredt oss, utesluter många, hvilka tänka och känna och tala som vi och således tillhöra vårt folk. Det är allvarliga betraktelser, som dessa sorgliga tilldragelser måste frumkalla, och jag fruktar ej för att blanda vemodets allvar äfven in i våra fester. Men jag vill likväl icke här dröja dervid, emedan det ej skulle kunna leda till något; jag vill endast bedja er, som skola döma om värt krigförande, om våra närvarande förhållanden, att j dömen mildt, emedan krafternas missproportion var sa öfverväldigande och derför att det icke kan vara annorlunda, än att folket efter ett sådant slag ännu måste vara sjukt. Saken sjelf måste vi öfverlemna åt Gud, hvars starka hand leder folkens öden såsom bäckarnes vatten. Endast Han kan väcka Europas i välmågans vekliga armar inslumrade samvete. Endast till Honom kunna vi sätta vår lit; ty Han är ej blott hemsökelsens, utan äfven upplysningens Gud. Ett kunna vi dock göra sjelfva, och det är att i onda såväl som i goda dagar hålla tillsammans i trofast kärlek. Det broderband, som den gemensamma nationaliteten knyter mellan oss, kan intet krig och ingen fred sönderslita. Det är ej först den politiska föreningen, som gjort italienarne till ett folk — det voro de äfven under den politiska splittringens århundraden, och de slesvigare, som äro danskar och vilja vara det, upphöra icke att vara danskar, derför att de statsrättsligt äro skilda från Danmark. Låtom oss derför förnya löftet om att i onda såväl som i goda dagar hålla tillsammans med hjertlig trosasthet, i det vi tömme en bägare för Danmarks väll Som väldiga ekon dånade ropen genom den ofuntliga lokalen, och jublet och hänförelsen antogo allt större och större dimensioner. Öfverallt höllos tal och på all håll sjöngs och hurrades. Borgm. Larsen uppläste derefter några telegrammer, som under aftouens lopp anländt. Ett af dem, dateradt Middelfart, men egentligen från Flensborg, löd sålunda: 940 flensborgare till sina vänner och bröder vid Klampenborgsfesten: Vår hela själ, alla våra tankar äro i detta ögoublick hos eder, käre älskade bröder och systrar. Vi alla uppfyllas af längtan och saknad: — att se edra kära drag, att höra eder trofasta stämma i denna stund, är oss ej förunnadt, vi instämma med eder af innersta hjerta uti den önskan: Måtte det skiljda snart åter förenas! Lycka och välsignelse öfver vår gemensamma moder! Lefve gamla Danmark ! Från söndagen till tidigt på måndags morgon hade i Flensborg dessa 940 underskrifter erhållits, och likväl underrättade ytterligare ett annat telegram församlingen om, att 101 män och qvinnor anslöto sig till det föregående. Några flera tal höllos; men stojet och den allmänna glädjen voro nu så lössläppta, att man ej kunde urskilja orden. I konsertsaleu dansades. Hvar och en, från den högste till den lägste, från den rikaste till den fattigaste, från den äldste till den yngste hade blott en tanke, den att för våra kära slesvigska gäster göra aftonen så behaglig som möjligt, såsom en svag genklang af den tacksamhet vi alla i våra hjertan känna öfver deras trofasthet och uthållighet. Redan i dag, onsdag, afgär en del slesvigare till Korsör på hemresa och i morgon fara de sista. Köbenhamu akall sedan synas solktomt i jemförelse mel det lif, som rädt under senaste dagarne; men aldrig skall slesvigarnes tåg i pröfningens stund forglmmas dertill är det för djupt inristadt i våra hjertan. Korrespondens från Köpenhamn.