Göteborgsposten – 7 september 1865, sida 2

— Jag vill ej ha ett namn. — Men jag ger dig ett, flicka. — Och jag vill ej ha det. — Du kan icke hjelpa att jag kristnar om dig. — Jag kan låta bli att svara. Men jag skall lära dig, förklarade Milly och blef mycket röd. Kanhända låg det något retsamt i min ton, ty jag var mycket förargad öfver Millys återfall i barbari. — Du kan icke, svarade jag henne med lugn. — Du skall få se att jag kan, och jag skall ge dig ett dubbelt så fult namn. Jag log föraktfullt, såsom jag fruktar. — Jag tror att du är en elak slyna, en Ragata! utbröt hon skarlakansröd i ansigtet. Jag log åter på samma okristliga sätt. — Och jag skulle lika gerna vilja ge dig ett slag för örat som se på dig. Hon samlade vid dessa ord ihop sin klädning och sprang emot mig. Jag trodde verkligen att hon skulle utmana mig till ett envig. Jag gjorde emellertid blott en förnäm nigning och seglade med omätlig värdighet ut ur rummet och in i onkel Silas arbetsrum, hvarest vi händelsevis denna dag och flera derpå följande skulle intaga vår frukost. Under måltiden iakttogo vi den mest värdiga tillbakadragenhet och icke ens så mycket som sågo på hvarandra. (Fartgy