Göteborgsposten – 6 september 1865, sida 1

—— ———— Det är antagligt, att de ofantliga svårigheter, med hvilka Förenta Staternas regering har att kämpa inom sitt eget lands gränsmärken, bidragit till det kloka beslut hon fattat i afseende på sin yttre politik i den närmaste framtiden. Dessa svårigheter koncentrera sig nu kring de tvenne hufvudfrågorna: Sydstaternas återförande till borgerlig ordning och negrernas likställande med de hvita. Härom meddelar ÅFwdrolandet en klar öfversigt, hvilken vi här återgifva: I afseende på den första frågan har någon oenighet rådt inom ministeren i Washington, i det några funnit presidenten Johnsons uppträdande gentemot Sydstaterna vara alltför mildt och negrernas rätt icke tillräckligt betryggad; men presidenten har likväl fasthållit vid sina åsigter om Söderns rekonstruktion och om negrernas rösträtt. Han vill nemligen icke medgifva dem denna, emedan han icke anser dem förmögna af att handhafva en sådan, men man vet icke, om han vill emottaga de förslag, hvilka uppställts såsom ett slags utväg ur svårigheten, neml. att gifva dem denna rätt efter en viss pröfvotid (likasom för invandrarne, hvilka först efter några år kunna erhålla borgarerätt), eller att fordra såsom vilkor kunskap i läsning och skrifning, hvilket ju redan gäller i Massachusetts och med skäl kunde utsträckas till hela unionen, alltså riktas mot de okunniga irländarne i Norden och de fattiga hvita i Södern. Presidenten understödjes i sina äsigter dels af de moderata republikanarne, eller, såsom de nu kalla sig, de konservativa. Kriget har nemligen alldeles splittrat det demokratiska partiet, hvilket upplöste sig i fredsoch krigsdemokraterna; de förra, som äfven kallas Copperheads ha alltid i hemlighet sympatiserat med Söderns uppror och beklaga derför nu dess nederlag och dess straff; dessa ansluta sig nu till presidenten Johnson. Freden har på samma sätt upplöst republikanarne i moderata och radikala: äfven de förra vilja understödja Johnson, medan de senare finna, att han fäster alltför mycket afseende vid de upproriska staternas rättigheter, och att den sociala revolutiouen icke kan sägas vara genomförd, såframt negrerna ej erhålla rösträtt. I denna anda uttala sig dels de gamla abolitionisterna, Th. Parsons, Wendell Phillips, Charles Sumner, dels de nya radikala, Chase, general Hunter, senatorn Wilson, Winter Davis från Maryland 0. s. v. Nästa kongress skall bli skådeplatsen för denna kamp. Presidenten skall söka manövrera mellan partierna, likasom Lincoln, tills han skaffat sig en fast majoritet genom förbund mellan de båda mellanpartierna. Han har för den skull nyligen utnämnt Preston King till tulldirektör i NewYork, i stället för Simeon Draper, som under våren rest genom Södern, för att konfiskera och sälja bomull. De radikala skola förmodligen motsätta sig Sydstatsdeputeradernas inträde i kongressen, så framt negrerna icke förut erhålla rösträtt; de moderata skola låta sig nöja med att fordra, det slafveriet skall bli afskaffadt formelt såväl som reelt; men det är mycket tvifvelaktigt hvilket parti som skall erhålla majoritet. En lösning af eget slag har föreslagits af general Sherman, neml. att flytta negrerna till Florida och gifva dem särskilda representanter i kongressen. Såsom förelöpare för striden inom kongressen kunna förhandlingarne inom de olika statskonventerna betraktas, ty der uppställas kandidater till de förestående valen af statens embetsmän och der fattas beslut för uttalande af partiernas åsigter om de politiska frågorna. Flera dylika församlingar hatva uttalat sig för Monroedoktrinen: sålunda yttrades i Connecticut, att unionen aldrig borde erkänna en regering, hvilken genom europeiskt våld påtvingats en amerikansk stat, och icke underhålla vänskap med folk, hvilka sympatiserat med Söderns uppror. I de flesta staterna ha de republikanska konventen underlåtit att behandla frågan om negrernas rösträtt (den egentliga brännande frågan), isynnerhet veststatskonventen; Ny-Englands republikaner ba dock rent af tillrådt denna, såsom ett tacksamhetsbevis mot de färgade för deras hjelp i kampen oeh trohet mot unionen. I Maine har man jemväl fordrat bibehållandet af de provisoriska regeringarne i Sydstaterna, tills alla rättsinskränkningar mot de färgade upphäfts, och straff för förräderi mot medlemmarne af den upproriska regeringen och särskilt mot Jefferson Davis. I motsats härtill ha fredsdemokraterna i Ohio rent af nekat unionsregeringens rätt till tvång emot Södern, motsatt sig slafvarnes frigifvande, negrernas rösträtt, krigsrätter, upphäfvande af Habeas-Corpus-akten, statsskulden, och uttalat sig för att unionen endast kan återupprättas på grundvalen af staternas suveränitet. I Kentucky och Tennessee ha företagits val till kongressen; på båda ställena ha generalerna inblandat sig i valen, på presidentens befallning, samt uteslutit olagliga väljare (d. v. s. alla som tagit verksam del i upproret), och följden har nu blifvit, att i Kentucky valts 5 demokrater och 4 republikanare samt i Tennessee 4 unionistiske kandidater och 4 secessionister. Demokraterna öfver hela unionen äro naturl. förbittrade öfver denna unionsregeringens inblandning i statsvalen. Med valen i Virginien har man äfven gjort kort process. Dessa val utföllo emot regeringen, eller för att tala Ådemokratiskt, de voro Licke upproriska, utan konservativak, och voro ett slags protest mot konfiskationerna, hvilka för öfrigt uppskjutits, och mot amnestiproklamationen. Alla hemvända soldater hade deltagit i valet och gilvit utslag i detta. Befälh. generalen i Richmond förklarade nu valen rent af ogiltiga, och då sjelfva guvernören Pierpoint måJR rr