Göteborgsposten – 6 september 1865, sida 1

dade skizza öfver bryggan. Under det han med ögat mätte afstånd och proportioner hviskade Milly ond till svar på mina ord: — Och hvarföre skulle jag lemna den? Emedan hån vill ha den tillbaka och blott ämnade att låna dig den. — Låna mig den — och efter dig! Nej jag vill oj se på en enda sida, svarade hon fortfarande ond. Tag den, flicka, och go honom den sjolf — jag vill icke. Hon stack boken i min hand och tog alltjomt missnöjd ett par steg tillbaka. — Min kusin är mycket tacksam, yttrade jag och lemnade tillbaka boken med ett leende. Han mottog den äfvenledes leende i det han sade: — Jag tror nästan att om jag vetat huru väl ni tecknar, miss Ruthyn, skulle jag tvekat att visa er mitt stackars fuskeri. Men dessa äro ej mina bästa teckningar, och lady Knollys kan säga er att jag kan göra bättro — mycket bättre, tror jag tillochmed. Och med ytterligare ursäkter för hvad han kallade sin påflugenhet, tog han afsked. Jag kände mig på en gång road och smickrad. Han kunde ej vara mer än tjugonio eller tretio år, tyckte jag, och han var afgjordt vacker — det vill säga hans ögon, tänder och klara bruna hy voro det. I hans gestalt och åtbörder fanns det något distingueradt och behagligt och öfver det hela hvilade intelligensens obeskrifliga dragningskraft. Jag föreställde mig — ehuru jag naturligtvis höll det hemligt — att han kände intresse för mig från första ögonblicket han såg mig. Jag är ej få