Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 1

—— —— om den gamle grefven hånfullt kallade proessorn, kunde man vänta dylikt, men att ans oförsonlige Peter skulle göra det, förun-. lrade honom. Gåtan var snart löst; den gamle grefven ick en afton af Olafs egen mun veta, att lenne älskade den ljufva dufvan Czerwenka, len kloke bondens dotter, och allvarligt tänkte på ett giftermål. Denna förklaring afgafs på slottsgården. — Jag vet nu allt! utropade grefven skrattande. Min gosse, jag har ingenting emot att du tycker om flickan. Jag var ej bättre, då jag var ung; men de allvarliga afsigter du fått i ditt hufvud äro dig så lika, professor. Jag tror, att den gamle spetsbofven och rebellon Simonowicz lagt an på att göra mig löjlig. vid St. Isak! jag skall drifva de rebelliska tankarne ur hufvudet på honom! Gå nu till sängs, professor, och drick en ÅTschai, på det du i morgon ej må ha en snufva. Lakno skall i morgon få se en komedi, sådan man ej skådat sedan det heliga Kremls brand. Grefve Teschnikow gick härpå med sina stora hundar in i slottet. Olaf måste följa honom. Intendenten Seminasski fick i uppdrag, att under natten bevaka den unge herren, så att han ej aflägsnade sig ur slottet. kl. 8 följande morgon skulle rebellen Simonowicaz uppkallas till slottet; kl. 9 skulle exekutionsklockan ringa, ingen själ fick saknas på platsen, tillochmed de sjuka måste ut, naturligtvis skulle flickan vara der. Sådan var den gamle grefvens befallning. Grefve Olaf sjönk, gripen af feber, ned på sin säng; han tillbragte en sömnlös natt; han visste, att hans tar kunde på ett förtärligt sätt hålla ord. På slaget 8 var Simonowica i slottet. Grefve T. emottog honom i den stora salen, omgifven af sina sju söner; den yngste hölls med afsigt undan. — Min son Peter, ropade grefven, då Simonowicz inträdde, se på denna hund, denna eländiga mulåsna, och döm sjelf. Karlen har tått i sitt hufvud, att hans dotter skall bli min svärdotter, hahaha! Hvad förtjenar den hunden? Gretve Peter, jag frågar dig, och vid S:t Isak, du skall tala af njertat! — Min far, ni misstager er, så allvarligt tog karlen ej saken, han är en lifegen, hans barn äfven, han vet att hans barn tillhör dig, min far, således äfven mig genom din nåd, så att jag kan göra med det, hvad jag behagar. Flickan har behagat mig och mer behöfver jag icke säga, det förbjuder vördnaden för min stränge far. — Jag har aldrig betviflat, att du är en klok karl; men Olaf, den slyngeln, har fått i sittj hufvud, att flickan skall bli hans hustru. — Hans hustru? utbrast Peter förvånad. Hvad understår sig den pojken att begära, då jag älskar? — Det bryr jag mig ej om, fortfor grefven; hvad skall göras med den der? — Min far, om jag vore herre, skulle jag låta hänga honom. — Och flickan? — Min far, henne skulle jag låta piska, om hon skulle så sådane dumheter i hufvudet på sig. — Bra taladt. min son, svarade grefven. Du talar som en äkta Teschnikow, i dina ådror rinner oförfalskadt Tartarblod. Tala nu, du hund! Hvad har du att andraga till ditt försvar? Simonowicz stod rak som ett ljus. Han hade, stolt höjande hufvudet, hört på sin herre, hans bröst bar hederskorset, han var en man, född till herre. a, för er, att jag ej ka-sicko fått ett hårdt o1 FR O—