Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 1

som de behaga. Det var tur, flicka, för er, att jag ej kastade en sten på er då jag fick se er. — Jag skall klaga för min onkel på er, svarar de jag. — Gör det, och ni skall kanske finna er ha kommit i rasande bås, flicka. Ni kan icke säga att jag skickat hundarne efter er, icke heller kallat er så mycket som ett öknamn och inte heller kastat en sten på er. Har jag gjort det kanske? Nå hvad klagar ni då efter? Jag svarade blott mycket stolt: — Var god och lemna mig. — Godt, jag gör inga invändningar, kom ihåg det. Jag tror på ort ord — ni är Maud Ruthyn — kanske ni är det, kanske också icke. Jag vet det icke, men jag tror på ert ord, och allt hvad jag vill veta är blott: Öppnade Meg porten för er? Jag gaf honom intet svar och till min stora lättnad såg jag Milly nu återkomma, klifvande och hoppande på de ojemna stenarne i strömmen. — Hallo, Pegtop! hvad vill ni nu? ropade hon i det hon nalkades. — Denne karl har varit utomordentligt oförskämd Känner du honom Milly? frågade jag— Åh-jo, det är Pegtop Dickon, den smutsige gamle Hawkes, som alldrig tvättar sig. Jag säger dig, min gubbe, att du får se hvad guvernören tänker om saken ... Han skall nog tala med dig, han. — Jag har icke gjort eller sagt något annat än jag var skyldig att göra — och det är alltsammans; hon har