Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 1

— ———U -—— —————— nar, hvilken terroriserade sina själar på ett ådant sätt, att han af alla fruktades såsom tt odjur. Gretve Teschnikow hade åtta söer, hvilka alla bodde på hans slott och uppostrudes i fadrens anda. De unga gretvarne itverbjödo hvarandra i alla slags grofheter, en war utöfvade näsrätten efter bästa törmåga, å att grefve Teschnikows underhafvande ingalunda ledo brist på tyranner. Endast den yngste af hans söner, grefve Olar Teschnikow, nade i sig intet at sin samiljs rasande element; han var en stilla och tyst ung man, som mera älskade studier, än sina bröders vilda lefnadssätt; han var mild, vekhjertad, en verklig flicknatur. Då ryska regeringen utsärdade den ukas, som upphäsde böndernas lisegenskap, öfvergick grefve Teschnikov till oppositionens leder, d. v. s. han förklarade i adelsförsamlingarne, att han med alla honom till buds stående medel skulle försöka omintetgöra regerin gens plan, och om det ej lyckades honom; skulle han heldre förstöra alla sina själarr:, än de skulle vinna den efterlängtade friheten. Från denna dag måste Laknos bönder utstå hittills okända marter. På byns torg anbragtes en s. k. exekutionsklocka; så fort en lifegen skulle afstrafsas, ringdes i denna klocka; det var signalen, att samtliga innevånarne skulle utan skiljnad till kön och ålder infinna sig på platsen, för alt vara vittnen till bestrafk ningarne. Det sanns dagar, då klockan ljöd tio å tjugo gånger till tasa för den ängsliga befolkningen. En tjensteman uppläste tör menigheten den förbrytelse den straflskyldige begått; denne hörde äfven på; derpå bands han till händer och fötter, och ryggen blottades. Under denna procedur måste åskåädarne falla på knä och mumla en bön; sedan detta skett, började bödelsdrängarne gå med knuten löst på det värnlösa, snart bloddrypande offret. Det lanns i Lakno med dess 10,000 själar endast tå, som icke på något förfärande sätt kommit i erfarenhet at sin herres onåd; bland dessa olyckliga var den gamle Simonowicz, hvars rättskaffenshet och moraliska vandel tillvunnit bonom allas aktning. Simonowicz hade i 25 år varit soldat, hade i Kaukasus genom sin tapperhet förvärfvat sig ett hederskors och derigenom, fastän ännu lifegen, intagit en mera framstående ställning i byn. Simonowicz hade en 16:årig dotter, som han höll hjertligt af och hvars öde under de bestående törhållandena ingaf honom allvarliga farhågor. Under det de andra lifegna dränkte sina sorger och tankar, om de hade några sådana, i bränvin, var Simonowicz en ytterst måttlig och nykter man, som endast sällan syntes till på värdshuset och då han visade sig der, intog hedersplatsen samt för de församlade bekanta förtäljde sina marscher fram och tillbaka genom verlden, om Italien och Frankrike, om Suwarow och Paskiewicz, om Bonaparte och Janitscharerna. De andra hörde uppmärksamt på honom, de sågo i fader Simonowicz en lärd, som sköt vida ötver sjelfva popen. Grefve Teschnikow såg i den gamle soldaten en propagandist hvilken inproppade ett farligt element i bondskallarne, och han förbjöd honom flera gånger att berätta sina historier, men Simonowiez kom nästan ofrivilligt alltid åter till sina ilssklingsthemata. Grefve Teschnikow omnämnde en dag vid bordet i sina söners när varo, att han med snaraste skulle nödgas at på Simonowicz för insubordination statuera eti exempel och blef ej litet förvånad öfver, at tvenne at hans söner, den äldste, gretve Pe ter, och den yngste, grefve Olat, togo bonder