Göteborgsposten – 4 september 1865, sida 2

mina pennor och skizabok samt återkomma om en fjerdedels timma. Och dermed sprang Milly i sina hvita strumpor och tjocka skodon hoppande öfver de oregelbundna stenarne i strömmen på hvilka jag icke vågade följa henne. Jag fick således underkasta mig att vänta på henne, betraktande det storartade ensliga skogssceneriet, den mörka bakgrunden och den gråa bryggan ett stycke fram, så bräcklig och hög, öfver hvars ruiner solen kastade sitt skimmer, samt de jättelika träden, hvilka i den lugna luften slumrade rundtomkring mig, här och der öppnande skugghöljda utsigter och närmst mig förenande sig till afskiljda högtidliga grupper. Det var liksom en romantisk dröm. Detta skulle just ha varit rätta platsen att läsa en volym tyska folksagor, och skogens mörknande kolonnader och tysta skrymslen tycktes redan uppfyllda af dessa tjusande elfvors och gastars röster och skuggor. Medan jag här satt njutande af ensligheten och mina fantasier, hörde jag bland trädgrenarne i min närhet ett sakta prasslande ljud och såg en bred lutande gestalt i en fläckig och sliten militärisk rock och korta vida benkläder, af hvilka den ena delen fladdrade omkring ett träben, Han banade sig väg genom skogen. Hans ansigte var groft och skrynkligt och väderbitet så att det hade fått samma färg som gammalt ekträ; hans ögon svarta runda och vilda; en hop svart sotfärgat hår stack ut under hans slokiga gamla hatt hvilken var nära nog neddragen till hans skuldror. Denne obehaglige person kom haltande fram emot mig, med elak min svängande sin käpp i luf