Göteborgsposten – 31 augusti 1865, sida 2

höra Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit., såframt man kan finna något underligt från det hållet, säga: Ingenstides har den princip, som häfdar nationernas sjelfbestämningsrätt till den grad bevisat sin ohållbarhet som just i den slesvigholsteinska frågan. Några önska en nordalbingisk republik, andra hertigen af Augustenburg med eftergifter åt Preussen, andra åter hertigen utan eftergifter, några önska helt enkelt anslutning till Preussen, ett femte parti arbetar på återvändande till Danmark, och den talrikaste delen önskar måhända alls icke sysselsätta sig med politik. Det gäller således att låta ett ordnadt tillstånd aflösa anarkien, och huru imponerande skådespel det än är, att se en stor nation resa sig, gripen af en ögonblicklig enhetstanke, är dock hertigdömenas lilla, i partier söndersplittrade befolkning blott en karrikatyrbild, då den hängifver sig åt dylika sträfvanden. Men fastän man ser, att befriarne icke föra något synnerligen höfligt språk mot de befriade, skall dock äfven Bismarck helt säkert bli tvungen att fästa något afseende vid den allmänna meningen, hvilken öfverallt i Europa ganska bestämdt uttalar sig emet Preussens rofgirighet och Österrikes svaghet. Sålunda skrifves från Paris till VIndepend. belge: Vär regering är till den grad genomträngd af tanken, att rådfråga hertigdömenas befolkning, att hon icke vill uppgifva den. Hon betraktar nästan med ironisk blick all den möda och det besvär, som det kostar kabinetterna i Wien och Berlin att finna andra utvägar, och de män, som stå regeringen nära, säga högt och tydligt, att då allt kommer omkring, ordnar den föregifna ordningen alldeles intet. Den tramkallar endast litet mera förvirring, väcker mera missnöje och hat hos den befolkning, öfver hvars öde man förfogar, liksom om den vore en fårskock, och den dag skall ofelbarligen komma, då man måste slutligen använda det medel, som man genast borde ha begagnat. Högljndda äro de danska slesvigarnes klagomål ötver det tyska regementet. Tillståndet i Nordslesvig skildras såsom alldeles rättslöst, ty tyskarne kunna göra hvad de vilja, under det de danska äro vissa om att aldrig få rätt, då nuvarande myndigheter skola döma mellan dem och tyskarne. Med seghet och ihärdighet fortfara dessa att genom kyrkorna och skolorna utbreda sitt språk i äfven de rent danska socknarne, det danska språket till förfång. Som ett tidens tecken törtjenar anföras, att det slesvigholsteinska vapnet med omskriften: Up ewig ungedeelt!, som i mer än ett år varit anbragt i mellersta fönstret till Flensborgs rådhus, nu, efter öfverenskommelsen i Gastein, blifvit nedtaget. Den nyutnämnde slesvigske guvernören general Manteuffel har rest genom Kiel norrut. Till d. 15 Sept., då Gasteinöfverenskommelsen träder i kraft, skall han föra öfverbefälet öfver truppstyrkan i hertigdömena. Med spetsen riktad mot de båda tyska stormakterna säger Morning Post, glädjande sig öfver närmandet mellan England och Frankrike: Vi kunna mycket väl förstå, att det finnes personer, som icke skulle ha någonting emot, att det goda förståndet erhöll samma öde som den transatlantiska telegrafkabeln. Men dessa personer äro icke engelsmän, de sympatisera icke med oss och vi icke med dem. Deras ider och våra stå i strid med hvarandra. England och Frankrike kunna stå skiljda ifrån hvarandra genom brist på ötverensstämmelse i flera punkter, fastän partiandan öfverskattar betydelsen af dessa meningsskiljnader, men de äro fullkomligt ense med hänsyn till vissa, bestämdt formulerade principer. Verkningarne af denna enighet skola bli allt större. Under det närvarande tillståndet känner Europa ännu följderna af folkrättens kränkning. Preussen och Österrike ha ännu icke förvärfvat den klokhet, som den amerikanska republiken vunnit i ett långvarigt och blodigt krig. Det skall dock ske med tiden. Det stora europeiska systemet, såsom man kallade det, är desorganiseradt. Under det man å ena sidan såg Italien höja sig upp ur rninerna till nytt lif, såg man å andra sidan tyskarne trampa på qvarlefvorna af den byggnad, som ensam kunde gifva det skygd i det hotande ovädret. Det är uppenbart, att en lapp-politik är numera otillräcklig. Det ödesdigra atgörandet kan uppskjutas, men man undgår det icke. Frankrikes och Englands pansarflottor kunna visserligen tillbakahålla hvarje våldsamt anfall; men det är