Göteborgsposten – 31 augusti 1865, sida 2

trädgården och ströfvade omkring i skogarne, dess bättre vore det. Derpå berättade han mig, huru eländigt sjuklig han var, och huru doktorerna blandade sig i hans måttliga vanor. Ett glas öl och en färstek — hans ideal för en middag — vågade han icke röra. De tvingade honom att dricka lätta viner och att lefva på dessa afskyvärda artificiela saker, för hvilka smaken försvinner med ungdomen. På ett sidobord stod i sin silfverbehållare en lång butelj med rhenskt vin och bredvid densamma ett tunnt rödt glas, och mot dessa föremål strackte han, då han yttrade nyssnamnde ord, med en kinkig min sina darrande fingrar. Men om han icke blefve bättre snart, sade han, skulle han sjelf taga sin sjukdom om hand och fresta den diet, hvilken naturen sjelf antydde. Han viftade dercfter med handen mot sina bokskåp och förklarade mig att hans böcker stodo helt och hållet till min tjenst under min vistelse på Bartram. På detta löfte måste jag dock erkänna att jag blef besviken. Slutligen anmärkto han att jag måste känna mig trött, steg upp, kysste mig med högtidlig ömhet, lade sin hand på ett föremål som jag nu fann vara en stor bibel, med tvenne breda bokmärken af siden i rödt och guld inlagda i densamma. Den låg på det lilla bord som uppbar vaxljusen jemte en vackert slipad eau de cologne-flaska, ett penn-etui af guld besatt med juveler samtshans briljanterade repeterur med kedja och sigill derbredvid. Det fanns i sanning inga tecken till fattigdom i onkel Silas rum.