Göteborgsposten – 31 augusti 1865, sida 2

— Kom ihåg denna bok, yttrade. han m högtidligt, på denna grundade er far sin tro, i den fann han sin belöning, i den lefver mitt enda hopp. Rådfråga den min älskade systerdotter, dag och natt, såsom lifvets orakel. Han lade derefter sin magra hand på mitt hufvud, välsignade mig och kysste min panna. h — åh! utropade i detsamma kusin Millys röst. Jag hade alldeles förgätit hennes närvaro och såg med en liten sprittning på henne. Hon satt på en mycket hög gammalmodig stol och hade synbarligen sofvit. Hennes runda ögon stirrade glasartadt på oss, och hennes hvita smalben och tjocka kängor svingade fram och åter i luften, — Hur är det, hade du något att säga? frågade hennes fader med ett ironiskt intresse. — Ne-ej! förklarade hon på sin råa dialekt. Snarkade jag, eller huru? Den gamle mannen log och höjde på axlarne åt mig. — — God natt, min dyra Maud, sade han och tillade derefter vänd mot henne med en egendomlig på en gång mild och skarp ton: Vore det ej bättre om du vaknade, mitt barn, och försökte om din kusin skulle vilja ha en supå. Och så följde han oss till dörren, utanför hvilken vi funno !ÄAmours ljus väntande på oss. — Jag är förskräckligt rädd för guvernören ... Snarkade jag något? frågade Millicent. (Forts.)