det och en hel lavin af kommentarier i tidningarne. Det första af brefven betydde ej mycket, men det andra var förvunande, förargligt och äfven oroande. — Hvad var det, kusin Monica? hviskade jag. — Jag kan blott i allmänna ordalag berätta derom: det är så längesedan jig läste det. De voro båda, såsom skrifna på sportsmens egendomliga språk mycket svara att första. Lady Knollys tystnade för ett ögonblick och fortsatte derefter : — Jag fruktar att ni knappt skall höra mig, ty vinden för ett sådant oväsende. Nåväl, lyssna. Brefvet förklarade uttryckligt, att han, mr Charke, gjort ett förmånligt besök på Bartram-Haugh och omniimnde i bestämda siffror beloppet af de skuldförbindelser Silas utfärdat till honom, ty Silas hade ej kunnat betala. Jag mins nu icke huru mycket summan gjorde, men erinrar blott att den var oerhörd — förfärande. — Onkel Silas hade förlorat den? frågade jag. — Ja, och vur skyldig den samt gaf honom sina skuldförbindelser, hvilka mr Charke naturligtvis lagt in bland sina penningar. Man insinuerade nu, att Silas gjort af med mr Charko för att göra sig qvitt sin skuld och att han äfven tagit en stor mängd af hans penningar. — Jag erinrar mig just, fortfor lady Knollys efter en kort paus, de punkter i brefvet, hvilka gjorde detta intryck på den som läste det. Det var skrifvet på aftonen af den sista dagen i den eländige mannens lif, så att det hade ej varit mycken tid öfrig för er onkel Silas att vin