Göteborgsposten – 19 augusti 1865, sida 1

ÄNDLTIHSL. VED, SVIN JUJ AM JåguGC KunglIgÅU, på närmare håll och till billigare pris få se en annan hufvudstad, vår egen vackra, som då, hvad olklifvet beträffar, visar sig i sin fördelaktigaste sdager. Det är under dessa dagar, som tidningarne sanningsenligt omförmäla att gator och förlustelseställen hvimla af böljande solkmassor, det är då, som hrr Berns, Davidsson och Wallman, många andra att förtiga, medelst en lika enkel som fintlig manöver, en simpel uppoch nedvändning, veta att på Thorsdagen förvandla Måndagens kronglasblixtrande 3 till ett lika lysande ÅF; det är då Blå Porten, Hasselbacken och Novilla stråla i sin mest sörtöriska glans, då briljanta konstfyrverkerier på alla håll återspegla sig i de klara vattendrag, som likt en glänsande gördel smyga sig I kring den tjusande Mälare-drottningens midja; sdet är då de båda kungliga teatrarne öppna sina portar, med ett ord, det är då man, om någonsin, bör företaga en lustresae till Stocksholm, och då man endast behöfver 3:ne saker: god kassa, godt humör och framför allt — godt väder, för att på svensk botten kunna roa sig lika grundligt, som hvar som helst för söfrigt på vår planet. På badorterna börjar det så småningom att glesna, aftnarne blifva mörka och kalla soch ehuru ännu förträffligt lämpande sig för vvenetianska festnätter med musik och kulörta lampor, äro de dock svårligen att reskommendera för helsan. Den verkligt sjuke, som kanske i den salta böljan och den friska välgörande luften återvunnit åtminstone någon del af hvad han gått ut att söka — Jelsan —snör tillsammans sin kappsäck och lemnar icke utan en suck af saknad den plats, vid hvilken han knutit så många förhoppningar. Den friIske, den lefnadsglade, som rest ut för att roa ssig, lemnar kanske deremot tummelplatsen för så många sröjder till lands och vatten sjuk, och det till på köpet i — hjertat, hvars sjukdomar som bekant räknas till de svåraste, om sicke obotligaste. En förståändig mamma eller pappa (ära den som äras bör!) vet kanhända dock bot för den saken. Det är med kärleksplågorna som med gikten, man försöker både Tlikt och olikt för att bli af med dem, kloka gubbar och gummor rådfrågas flitigt, men det probataste medlet torde vara en gyllene ring på venstra handen och en liten amulett, besstående af ett eller flera prydligt glacerade pappersblad, på hvilka i artistiska hieroglyfer kunna läsas de nyförlofvades namn. Den nya Brandordningen har nu blifvit af Konungens Besallningshafvande stadfästad. Exemplar af densamma komma att tillhandahållas dem som sådant åstunda och deras antal gissa vi bli ej obetydligt, ty i vår goda Istad torde denna behöfva studeras minst lika grundligt som Almanachan. Stadens högstuppsatte ha derigenom också fått något att läsa sig in i på lediga stunder. Det faller ssig hädanefter nemligen icke lika beqvämt som förut, då man endast hade en lykta och två signaler att vinka på, nu måste en utexaminerad och approberad tornväktare på sina fom fingrar känna skillnaden mellan 5 af hvardera sorten. Ty tänk hvilka besatta misstag den gode mannen numera skulle kunna begå, posito att han omtöcknad af en med mindre vetande parad sömnaktighets förvillande slöja, tar och hänger ut t. ex. en grön lykta i stället för en blå och dymedelst narrar både sprutor, manskap och nyfikna af båda könen ut till Stampen då det kanske som bäst brinner i Pustervik, eller om han hänger ut en röd) lykta och klämtar fyra slag, en mängd andra lika förvillande kombinationer att förtiga. Var för öfrigt lugn, du man af luren, som larfvar deruppe i hufvudknoppen på Gustafva, det är) på Christinas trogne våäktares starka axlar, som numera allt ansvar hvilar, ty det är derifrån som signalering om utbruten eldsvåda medelst elektrisk telegraf (nu skall han förstå sig på att telegrafera också!) sker till stationen i Stadshuset. Det synes oss med fog som om sagde notabilitet, som hädanefter torde göra anspråk på att kallas både studerad och fysikaliskt bildad, gerna kunde fundera på lönetörhöjning eller åtminstone oinskränkt besittningsrätt at — stadens stöflar. Kanonskotten qvarstå, men trumpetsignalerna bortfalla, till stor fröjd för mången, som undgått att blifva väckt at de förra, men nolens volens måst yrvaken gnugga sig i ögonen när de senare smattrat utanför knuten. Är man väl vaken, så behöfver man icke nu som förr i en kostym närmast lik högstsalig drottning Aslögs anfåkta förbiskymtande frivilliga och andra, som i then nattene brådtom hafva, med klagande frågor om: hvar det är? Nu ligger man helt beskedligt stilla i sin säng och räknar klämtslagen: ett — jaså, elden är lös i Galgkrogarne, hm, det är för långt! — två — så der ja, nu ha de tuttat på i Majorna igen, aldrig var det annat! — tre — enu brinner det i Uaga! — fyra — ynu är det längesen det var på Stampen! — fem — kors för tusan! Elden är lös i styn! och så kastar man sig oförläradt i de onämnbara m. m. och vet genast när man kommer ut på gatan hvart man skall tama Ö. 2 122.. — — — — — — — — — — — — —