Göteborgsposten – 16 augusti 1865, sida 1

ga det, han likväl tänker detsamma om saken som jag. Han säger att de der fina herrarne, hvilka blifvit utsedda att jemte honom vara testamentsexekutorer icke vilja ha något besvär, utan skola öfverlemna allt åt honom, och jag är viss på att han har ritt. Vi få derföre icke gräla med honom, ehuru han visserligen är rysligt vulgär och ful och understundom snart sagdt oförskämd — utan att veta det, förmodar jag och utan att mycket bry sig derom. Vi hade åtskilligt att tänka på och talade oupphörligt. Min sorg bröt understundom ut på nytt, och åter tröstade mig kusin Monica på sitt vänliga vis. Jag verkligen undrar på allt det tålamod hon ådagalade under detta jedsamma besök. Senare på dagen gick kusin Monica för att skrifva i bref, och jag hade nu blott Mary Quince med sitt enkla prat, hvilket afbröts af långa mellanrum af tystnad, till ö mitt sällskap. Men just en person sådan som hon, hvilken kan på det gamla vänliga sättet tala om den döde, om hans vanor, utseende och tycken, utan att dervid inlägga stor psykologisk förfining, men med en enkel beundran, hvilken aldrig mäter den hädangångne kritiskt utan blott med tro och kärlek, är i sanning ett sällskap så trösterikt som man kan önska sig. Det är ej lätt att i lugna och lyckliga timmar återkalla känslorna af en sorg som är förgången. Tack vare Guds visa anordning är ingenting svårare att minnas än smärtan. En eller ett par qvalfulla stunder från denna tid kan jag erinra mig och de qvarstå i mitt minne för att