Göteborgsposten – 16 augusti 1865, sida 1

förbättringsanstalt, hvarest jag för första gången i mitt lif skulle blifva underkastad en sträng och kanske parbarisk disciplin. Allt detta var blott en fantasi, men en fantasi hvilken totalt förkrossade mig. I min ensamhet kastade jag mig på knä på golfvet och bad om befrielse, bad att kusin Monica måtte kunna öfvertala d:r Bryerly, och båda tillsammans förmå lord kanslern, eller hvem helst den rätte befriaren månde vara, att upphäfva föreskriften. Då min kusin åter inträdde, fann hon mig i verklig dödsångest. — Åh, lilla toka, hvad går det åt er nu? utropade hon. Då jag förklarade orsaken till min fasa skrattade hon litet för att lugna mig och yttrade: — Mitt snälla barn, er onkel Silas skall aldrig bli sådan som ni nu föreställer er. Hela tiden ni kommer att vistas under hans tak skall ni ha frihet och ledighet tillräckligt och äfven för mycket, fruktar jag. Det är att ni skall bli försummad, som jag är rädd för. — Jag tror, kusin Monica, att ni tillochmed fruktar för något värre än att min uppfostran skulle bli försnummad, yttrade jag, churu jag i alla fall kände mig lättad. — Jag gör det verkligen, svarade hon hastigt; men jag hoppas att mina farhågor skola visa sig illusoriska och att man möjligen skall kuuna undvika skälen till desamma. Och låtom oss nu åtminstone för några timmar tinka på något annat. Jag tycker mycket om denhär d:r Bryerly. Jag kunde ej få honom att säga hvad jag önskade. Han är mycket försigtig och jag tror, att ehuru han ej vill sär