Göteborgsposten – 12 augusti 1865, sida 1

— — msenlig svärm af icke-insödingar, hvilka under ågra dagar gjort ett ej oangenämt afbrott not våra lätt igenkänliga stadstyper. Borta ir den för ett år och vi äro frestade att tilägga: måtte den aldrig mera återkomma! Tack vare den omvexlande varma och uktiga väderleken, har naturen åter kommit tillfälle att uppträda i en snygg och rentvättad sommarhabit, gräsmattorna prunka i den behagligaste grönska, träden ha åter börjat repa sig etter de härjningar de fingo undergå i början af sommaren, temperaturen är ljuflig och mild och om aftnarne kastar den kyska Luna sina melankoliska blickar ned på den slumrande jorden, som ligger der lika tjusande som en gång Endymion. Med ett ord, vi ha det herrligaste Augustiväder, och har man bara en vattentät umbrella och ett dito humör, så fördrager man lätt de eljest så lagom trefliga små regnduschar, som ibland, innan man vet ord at, ofvanifrån serveras, när man minst anar det. Landtmannen gnuggar sina händer af fröjd, men önskar nu uppehållsväder, ty skörde-anden — en välsignad ande — är hardt när och logarne vänta på fyllning, kort sagdt: allt är bien! Från Malmö återvänder den ene resenären efter den andre, alla öfverbjudande hvarandra i läckra och superlativt berömmande beskrisningar på de lyckade arrangementerna, den präktiga expositionen och (ack! och o!) den obeskrifligt lysande festen i rådhuset, der -man både magnifikt och ledigt kunde gå med hattarne på hufvudet och cigarrerna i munnen. För alla har likväl icke återkomsten varit fullt så treflig, åtminstone berättas det att en af de fyrbeningar, som å mötet erhållit mention honorable, en häst, ett särdeles vackert och dyrbart djur, tillhörigt en person här i staden, genast efter återkomsten från mötet, tillfölje af den svåra hitresan, för alltid lemnat den jordiska vädjobanan. Bland alla de mer och mindre lyckade qväden som med anledning af de eminenta lustbarheterna i Södra Sverige skådat dagen och hvaraf somliga kunnat täfla med den Kastaliska källan i det renaste vatten, finnes äfven ett litet häfte af den oförgätlige och oförgänglige diktaren J. E. Ahlstrand, betitladt Svea och Dana, Litteratur () för herrar och damer. Då det torde vara af vigt för forskaren, ett eller annat årtusende häretter att få reda på äfven de anspråkslösaste rökoffer som vid sagde period stego upp till tronen, hasta vi att derur meddela hosföljande lilla tillegnan, hvari den Ahlstrandska sånggudinnan framstår i all sin mest hänrifvande glans och härlighet. Stycket lyder ordagrannt så här: Tillegnad H. Majst Carl den XV:de Konung af Swerige og Norrige. Min Lyras Silswerton Gär opp till Gudens Throner, Ett wits ord i dess klang, i kärlek trohet frid, Skall genswar kalla ner, med Englar genom Zoner Och skänka här wår tid, ett Ecko, af den Lager. Den Swea Kunga Drott, i hydda och Palats I krig, i fred och strid, skall på sin Kunga Plats Dess kunga thron få Skörda, som ädel Hjelte kung För trohet, mot sitt Folk, som Stöder Kunga Thron För mödor och besvär, alt hvarom häfden talar Om Bragder Segrar Strid, för salig Evigtid i Himlens sköna Salar Där Gud belönar, werldar, och alt godt, en skön en bättre Lön Uti ditt Himlands Guda hemm Der, vid en Guda Pol, då svarar Ecko där, Från all Polars solars Sol en Store nådig Gud, ser alt, från Pol till Pol, Nicolaus Riis är död! Lefve J. E. Ahlstrand! Vår gamla vän den äkta och veritabla fru Schenström har, som förut berättats, varit nära deran att göra sin man, solokonstnären, eldätaren och polemikern, till enkling på full! allvar, i det hon midtpå Djurgårdsslätten planterat en rofva af det amplaste slaget. Lyckligtvis motstod den aktningsvärda konstnärinnans bastanta korpus den fatala stöten, maken fick behålle sin maka och svenska konstens genius behöfde denna gång icke fälla tårar öfver förlusten af den celebra arlist, hvars repertoire erbjuder så underbara saker som t. ex.: anonproduktioner medan den (?) blit ver affyradt. Får det lof att vara en orre? Ja, frår och med igår eger man verkligen lof att mec berådt mod, vett och vilja låta sig en dylil läcker stek väl smaka, och vi gissa att i da