— Nej, verkligen ej det ringaste, sir. — Hum! jag önskade att han hade gjort det. Och med dessa ord mörknade d:r Bryerlys ansigte. — Mr Silas Ruthyn är en religiös man? — Ja mycket, sade jag. — lar ni sett honom ofta? — N.3, jag har aldrig sett honom, svarade jag. — Hein! allt besynnerligare och besynnerligare! Mun han är en god man, är han ej det? — Mycket god, i sanning, sir — cen mycket religlös man. D:r Bryerly forskade i mitt ansigte, under det jag talade, med en skarp och orolig blick; der å såg hun ned och betraktade mattan med en blick som om han i dess mönster läst en mängd dåliga nyheter, men blickade oftar en stund ater upp i mitt ansigte och yttrade: — Han var mycket nära att förena sig med oss — i religiöst afseende. Han korresponderade med Henry Voerst, en af våra bästa män. De kalla oss Svedenborgare, Bom ni vet, men jag vågar påstå att stort mer veta de ej om oss. Jag skulle tro, miss Ruthyn, att klockan ett är en lämplig timma, och jag är åfvertygad om att gentlemännen under sådana omständigheter skola infinnu sig. — Ja, d:r Bryerly, de skola tillskrifvas, och jag är säker om att min kusin lady Knollys vill vara hos miz under det testamentet uppläses — skulle det möta något hinder för hennes närvaro? — Ej det minsta. Jag är ej fullt säker på hvilka