Göteborgsposten – 10 augusti 1865, sida 2

rå ett villigt sinnelag. IIvarför ser ni förskräckt ut? Hvar är er tro? Vet ni ej att andar alltid äro omkring oss? Hvi skulle ni da frukta att vara nära kroppen? Anden är allt, köttet tjenar till intet. — Ja, sir, svarade mrs Rusk i det hon gjorde en djup nigning för honom på tröskeln. Hon skrämdes af hans mystiska tal, hvilket hon tyckte bli allt mera flytande i den mån de nalkades liket. — Kom då ihåg, när ni anser er allena och insvept i mörker att ni i sjelfva verket står i medelpunkten af en skådeplats, så vid kom himlens stjernbeströdda tak, med en åhörarkrets, hvilken ingen man kan räkna och som betraktar er i en flod af ljus. Och derföre må ni, ehuru er kropp befinner sig i enslighet och ert dödliga sinne i mörker, komma ihåg att gå liksom i ljuset, omgifven af en skara af vittnen. Vandra så, och då timman kommer, och ni vandrar ut icke längre fjettrad af köttets tabernakel, så skull ni, ehurn det fortfarande har sina rättigheter och band — och med dessa ord höll han upp ljuset i dörren och nickade mot likkistan, hvars stora svarta kontur svagt skönjdes mot skuggorna bakom — så skall ni glädja eder, och iklädd ert hus från ofvan, skall ni ej finna er naken. Men å andra sidan skall den som ålskar förderfvet ha nog deraf. Tänk jå dessa ting. God natt Och den svedenborgska doktorn trädde in 1 rummet tagande ljuset med sig och stängde dörren om det skugghöljda tysta lifvet derinne. Mrs Rusk stod förskräck ensam qvar och fick med svigtande steg åter uppsök: sitt rum,