Göteborgsposten – 10 augusti 1865, sida 2

straffarbete och den yngre till aga af föräldrarne. Om ock häraf barnens varnart röjes, så kan med skäl frågas, dels huruvida de sjelfva äro ensamt skuld dertill och dels om ett strafl, hvars stränghet icke står i ringaste förhållande till brottets omfång och den af tillgreppet vållade skada, är rätta sättet att utrota en dylik vanart. Är väl detta konseqvensen af den nya brottmålslagstiftning, i hvilken vår tids humanare åsigter skulle ha gjort sig gällande? En mystisk historia. I en skånsk tidning läses följande: Grefve Rewentlow å Denningarum trakasserades sistl. år på det skamligaste vid häradsrätven i Broby. I orten hade en kronofjerdingsman, som gått omkring för att uppbära resterande skatter, blifvit mördad i en skog, och någon illasinnad — vi antaga att det var mördaren sjelf — utspridde det rykte att grefve Rewentlow vore mördaren. Mera behöfdes icke denna gång för rättvisans tjenare. Grefve Rewentlow, som nu flyttat till Wankiwa, har utfäst 200 rdr och kommunalnämnden i Broby ätvenledes 200 rdr åt den som upptäcker mördaren. Ryktet säger nu att tvenne torpare begått mordet. Den ene torparen, som förr var mycket fattig, bygger nu ett präktigt hus, och det berättas, med hvad sanning känna vi ej, att en liten dotter will honom en gång yttrat: tala ej om sjerdingsmannen, ty jag blir rädd då jag tänker på hur han såg ut, och det tillägges att flickans farmor skyndat att tysta flickan. Den andre torparen bygger nu äfven ett präktigt hus. Vid summa tid som mordet skedde blefvo 1,000 rdr stulna från en husman i närheten af torparen, hvilka penningar husmannen insamlat under många ärs gnideri och nu låg pår-. Något bevisligt är att sistnämnde torpare rånat 8 rdr från tvenne på vandring stadde små barn. Vidskepelse. Hedemora Tidning berättar: Att fördomar ännu här i orten finnas och såkalladt trolleri bedrifves, synes af efterföljande rader, som en icke skrifkunnig bonde för några dagar sedan begärde att få tryckta, hvarigenom han skulle kunna lära sig dem för att begagna till stämmande af blodet å åderlätna hästar. Trollformeln lyder sålunda: Det blod skall vara, Lacker till denna, som god på en qvinna, som Lördagen spinna, och i hälviti brinna och du röda blod skall stå. Tag sedan 3 glödande kol, kaster dem på en korsväg der liken går åter och tram, i treenighetens namn, och Frälsarens hand. Stopp. Maskerad slafhandel. Från Throndhjem skrifves d. 26 Juli till Morgenbladet som det vill synas grundade klagomål öfver en viss Taftesen, en själahandlare?, som med gyllene löften lockar emigranter till koppargrulvor i Nordamerika. Tastesen lärer erhålla 5 dollars i dusör för hvarje emigrant han anskaflar åt koppargrusvornas bolag. En expedition med utvandrare har T. redan afsändt, men ämnar att drifva sin affär i än större skala, att dömma at att han betydligt ökat personalen i sina emigrantkontor både i Newcastle och Liverpool. Sedan konsuln Falkenberg i Qvebek så kraftigt uppträdt vid den sorgligt ryktbara Tefftska expeditionen srån Stockholm undvikes denna väg och man föredrar att skicka utvandrarne på den mera kostsammare men säkrare vägen öfver Newyork. En brudvig-el i Dalom. IN. Dagl. Allehanda läses en liflig skiläring ölver en vandring i Dalarne innev. sommar. Deruti berättas bl. a.: Jag återkom till Leksand en Lordagsafton och fick då veta att ett brudpar dagen derpå skullo vigas i kyrkan. Jag begaf mig derför tidigt på Söndagen dit. Som jag kom alltför bittida, gick jag bortom kyrkogården och ställde mig på den höga sjöstranden. Snart såg jag på Sljan en mängd båtar, fyllda med kyrksolk. Pa alla dessa båtar togo sig kullornas hvita mössor och lintygsärmar särdeles väl ut. Det lyste hvitt osfverallt pa sjön. Leksand består af 12,000 menniskor, och kyrkan blef öfverfylld af både sittande och stående. Sammanringningen började; det ropades: nu kommer brudpuwet, och straxt begaf jag mig in i kyrkan fram till koret. Orgeln uppstämde en marsch. Först inträdde kyrkstöten, klädd i en blå kappa, som hängde ända ned till fotknölarne, hållande sin stora käpp i handen. Derefter kom brudgummen, utstyrd med en lang spetskrage, som gick rundt omkring axlarne långt ned på ryggen och på bröstet; I han hade dessutom på rocken åtskilliga grannlåter, utsydda i alla möjliga färger. Efter honom kom presten. Dernäst i ordningen följde den manliga brölloppsskaran med utsydda grannlåter på rockarne. Andtligen kom bruden; hon bar i hufvudbonaden blommor, biokiga band och guld; kring halsen hade hon ett perlband, som skiftade i mångfaldiga kulörer, och hvilket gick i oräkneliga hvarf långt nedom bröstet. DessAutom fanns det mycket annat lull-lull, som var sastBr ee OQ — REF EE FEET EEE FO.