Göteborgsposten – 10 augusti 1865, sida 2

Åtföljd af en berjent som bar doktorns nutsäck visade mrs Rusk honom vigen till hans rum. Han kastade dock endast en blick in i rummet och såg sig derefter hastigt omkring för att känna igen dörren. — Godt! — tack. Nu gå vi denna väg. Låt mig se ... en krökning åt höger och en annan åt venster — ja, så är det. Han har varit död några dagar ... Ligger ban redan i sin likkista. — Ja, sir; sedan i går afton. Mrs Rusk blef allt mer och mer förskråck för denna magra gestalt, hvars ögon glänste på det mest rysliga och genomträngande sätt och hvars långa bruna fingrar trefvade framför honom, liksom hade han famlat sig sin väg framåt. — Men locket är naturligtvis icke på? Ni ha väl ej skrufvat igen det? — Nej, sir. — Det är godt. Jag måste se hans aulete medan jag beder. Han är nu på sitt ställe — jag ir qvar här på. jorden. Han är i andan, jag i köttet. Den neutrala marken ligger der. Genom den meddelas vibrationerna och återkastas himlens och jordens ljus fram och åter. — Det är en underbar ehuru hjelplös maskin, det är Jakobs stege, och se Guds eng Tack, jag skall taga nyc ar stiga upp och ned derpå ... eln ... Detta är mysterier för dem som uteslutande vilja letva i stoftets hydda, men ingen hemlighet för dem, som vilja öppna sina ögon och läsa hvad som är uppenbaradt ... Detta ljus är det längsta, var god gif mig det; nej — nej, jag behofver icke tvenne; blott ett att halla i handen ... Och kom ihåg: allt beror