Göteborgsposten – 10 augusti 1865, sida 2

sydt på förklädet. på tröjan och på flera andra ställen. Det vore omöjligt att beskrifva all den glans, hvarmed hon var omgifven. I hamn och häl efter henne kommo brudtärnorna, också på det präktigaste sätt utstyrda. Bruden och brudgummen ställdes af kyrkstöten på knä framför altaret, och vigselakten började. Under messan, sedan gudstjensten börjat, stodo de qvar på knä framför presten, och sedan allt var slut i kyrkan, lästes af presten ifrån altaret en ytterligare välsignelse ölv.r de nyvigda, hvarvid brudskaran ölver dem höll en himmel eller den s. k. brudpellen. Slutligen återtågade processionen till brestgården i samma ordning som den inkommit i kyrkan, och då sågs på nytt den gamle kyrkstöten i spetsen. — Gudstjensten i Leksand var så högtidlig, att jag aldrig kan förglömma densamma. Orgeln spelades af direktör Wallin, en broder till teatersångaren, på ett högst förtjenstfullt sätt Aldrig i min lefnad har jag annu hört predikstolspsalmen -Gif att ditt ord oss lyser så sjungas på ett sådant sätt som i Leksands kyrka. Den uppstämdes af flera tusen röster och sjöngs ej. såsom annars är fallet, med gnäll och skrik, utan korrekt. På samma sätt var det ock med sången under nattvardsutdelningen: O Guds lamm! Den sjöngs af oräkneliga stämmor under orgelns ackompagnement, med en renhet, friskhet och styrka, som försatte mig i djup rörelse. Otvifvelaktigt har Wallin sin del i detta förtjensttulla utförande Dalkarlen är mycket grudfruktig; i kyrkan upprepar han tyst alla de böuer, som presten uppläser, och hvilka han kan utantill lanevanarne i Englands större städer. Enligt en uppgjord beräkning hade vid med: let af detta år London 3,015,494 innevånare, Liverpool 476,368, Manchester 351,930, Salford 110,833, Birmingham 327,842, Leeds 224,025, Bristol 161,809, Edinburg 174,180, Glasgow 123,723 och Dublin 317,666 innevånare. En buktalare vid namn Fr. Maccabe väcker för närvarande uppseende i London. Han uppträder i S:t James-s Hall och synes vara en artist af mer än vanlig förmåga samt eger ensam en mängd talanger, som vanligen blott äro gifna åt olika personer, Adepterna i buktaleriet, hvilket, såsom mr Maccabe riktigt förklarat, ej) är en abnorm gätva af naturen utan en förvärfvad konst att använda rösten, sakna vanligen all mimisk talang; men den nya kandidaten för publikens gunst är fullt lika mycket en artist hvilken återgifver olika karakterer, som en buktalare i vanlig mening. Med fullkomlig lätthet kan han samtala med en imaginär person, hvilken nedstiger genom skorstenen och slutligen hamnar i källaren, slåss med osynliga hundar, slunga i luften en invisibel katt, hvars jamningar gradvis smälta bort på afstånd. Med lika lätthet och stor noggrannhet i detaljerna framställer han en pompös gammal herre, som håller tal efter middagen — en förälskad ung dam, som berättar historien om en blyg tillbedjare och en kringvandrande musikant, i jemförelse med hvilken en vanlig gatusångare är en Orfeus. Alla dessa karakterer äro noga kopierade efter naturen. I konsten att hastigt byta om drägt är mr Maccabe en mästare och hans snart sagdt gossaktiga utseende i sina egna kläder utgör en besynnerlig kontrast mot de olika gestalter han framkallar genom de besynnerliga kostymer som med en minuts mellanrum aflösa hvarandra.