Göteborgsposten – 10 augusti 1865, sida 1

LQm —ö— — — nångsalden, denna enhets framträdande i en ag, som gäller för allt i naturen, för ett Ilinalaya såväl som myrans strå till stacken, och menniskans förmåga att, oaktadt sin ringhet till tid och rum, upptatta denna lag, öfverblicka de inom hans råmärken förefallande lenomener, ja, att på sekunden kunna förutsäga det eller det fenomenets inträffande — detta är underverk nog, och dess storhet skulle endast minskas, endast försvagas af sådana nyckfulla infall, som att t. ex. låta jorden stanna i sitt lopp kring solen, såsom vid Jericho, eller att låta Röda Hafvet dela sina vågor. Men lika visst som naturen synes oss större, mera vördnadsbjudande och mäktig, ju bättre vi känna dess lagar, från ju högre ståndpunkt i intelligens vi betrakta henne, desto mera höja vi ätven oss sjelfva öfver henne. Det är den bildade menniskans stora töreträdesrätt, att ej nedtryckas af naturens majestät. Tvärtom hon känner sig sjelf stå öfver denna natur; hon är icke, såsom naturmenniskan, sjelf blott ett ändligt ting i naturens eget sköt, hvars försvinnande ringa styrka bredvid naturkrasternas är exponenten af hennes tillvarelses betydelse i skapelsen. I skapelseplanens enhet ser hon uttrycket för Guds vilja, och följande enhetens Ariadnetråd vägleder hon sig genom mångsaldens labyrint, tills hon står i ljuset, i Guds egen närhet, röner en förnimmelse af hans ande, känner sig vara en direkt utströmning af denna ande, vet sig sjelt vara ande, vet på hvem hon tror. Långt ifrån att vara en verklig otros, Gudsförnekelses och irreligiositets gift, äro naturvetenskaperna, helst då de ses i sitt sammanbang, en religionsbok så god som trots någon — såframt det är religion att böjas af vördnad för Guds storhet, att gripas af kärlek till Hans mäktiga och goda försyn, att känna hans närvarelse öfverallt och såmedelst oftare än någonsin förr tänka på Honom, som dock är vårt allt. Då presterna så mycket motarbetat naturvetenskapernas allmängörande, då de i dem sett ett djefvulens verk, en förhäfvelsens och högfardens styggelse, har det ofta skett af bristande kännedom om denna samma natur, hvilken de äflas om att framställa som förbannad och att sjelfva förbanna. Sådana böcker som här föreliggande skulle vi derfö önska se ej allenast i hjordarnes utan arv herdarnes händer, i allmänhet hos alla, hvilka hysa någon åstundan och längtan att lära sig läsa i naturens uppslagna bok och ej längre kunna nöjas med att själlöst betrakta den som en osattlig mystör, likasom idioten betraktar hvilken vanlig bok som helst. Hartwigs bok är öfverallt genomvandrad af en varm och trom känsla och det är ej mera än en gärd at rättvisa, då vi här rekommendera d:r Hartmans väl utförda ötversättning af densamma. Om Våärtsjukdomar, som orsakas af parasitsvampar, särdeles om rost och brand, samt om medlen emot dem. Fyra afhandlingar, utgifna af d:r A. S. Örsted. Otversättning at Carl Hartman (med 3 planscher och många i texten tryckta figurer). Orebro, N. M. Lindh. Pris: rmt rdr 3: 50. Svamparne kunna anses såsom naturens hemliga polis, säger förf. i sitt förord. Ssynliga (i form af sporer) finnas de öfverallt i lutten. Än frambringa de jäsning, der de slå ned, än åstadkomma de förruttnelse och sönderdelning, eller ock sprida de sig såsom ett smittämne till förhärjande farsoter öfver sädesfälten. Redan genom denna svamparnes osynliga verksamhet, som först genom nyare tiders undersökningar blitvit inregistrerad bland säkra takta, förklaras flera förut gåtlika företeelser; men dessutom hafva de sista åren varit rika på upptäckter inom svamparnes verld, som icke allenast hafva ett särskilt värde derigenom att de