Göteborgsposten – 10 augusti 1865, sida 1

Sedan vi gått till sängs kunde jag ej somna. Vinden pep dystert derute och de obetydliga ljud, det prasslande och knarrande som svarade inifrån kommo mig beständigt att spritta till och tycktes mig likna ljuden af steg, af dörrars öppnande, af knackningar och dylikt samt väckte upp mig så ofta jag fallit i slummer. Omsider saktade sig vinden och dessa obestämda ljud upphörde. Uttröttad föll jag i en lugn slummer. Jag väcktes af ett ljud i korridoren, hvilket jag ej kunde förklara. En betydlig tid hade nu förflutit, ty vinden hade hunnit alldeles lägga sig. Jag satte mig upp i sängen ganska skrämd och lyssnade andlöst på jag vet icke hvad. Jag hörde smygande steg passera genom galleriet. Jag kallade sakta på kusin Monica, och vi hörde båda, huru dörren till det rum der min dyre fars lik låg öppnades, huru någon sakta inträdde och slutligen huru dörren åter stängdes. — Hvad kan det vara? Milde himmel, kusin Monica, hörde ni det? j — Ja, mitt barn, och klockan är två på natten! En hvar af Knowls innevånare var alltid till sängs kl. elfva. Vi visste mycket väl, att mrs Rusk var lättskrämd och att hon ej för hela verlden skulle vid en sådan timma velat gå ensam i detta rum. Vi ropade på Mary Quince. Alla tre lyssnade vi derefter, men hörde ej vidare något ljud. — Jag berättar allt detta emedan det gjorde ett så förfärligt intryck på mig. Slutligen tittade vi alla gemensamt ut i korridoren. Genom hvart och ett af fönstren i perspektivet föll en blå