Göteborgsposten – 9 augusti 1865, sida 2

tror att detta yrke är hehagligare, om det ock är mindre hedradt. Jag satt allena vid fönstret i samtalsrummet. Qvällen höll på att inbryta. och jag väntade att kusin Monica skulle inträda. Jag kände mig feberaktig och rädd denna afton. Inom mig rådde en viss sympati, tror jag, med vädret derute. Solen hade gått ned under förebud till storm. Ehuru luften var stilla, såg himlen mörk ut och hotade med oväder. Min sorg var i detta ögonblick upp: blandad med en sällsam aning om fara och en känsla af vidskepelse föll öfver mig. Det var den dystraste och ohehagligaste afton som inträffat sedan min älskade fars död. Alla slags obestämda farhågor omsväfvade mig nu. För första gången kände jag förskräckliga tvifvelsmål rörande min fars troslära. Hvilka voro dessa Svedenborgare som bemäktigat sig honom — ingen kunde säga huru — och höllo honom så fast till slutet af hans lif? Hvem var denne svartögde d:r Bryerly, som igen af oss kunde rätt med och för hvilken vi alla hyste en smula förskräckelse; som tycktes up;stiga ur jorden och kom och gick, utan att en enda visste hvart eiler hvarifrån och som enligt hvad jag trodde utöfvade ett hemlighetsfullt vilde öfver min far. Var detta allt godt och sannt, eller var det kätteri och hexeri? Oh, min älskade far! var allt väl och som sig borde med dig? När lady Knollys inträdde fann hon mig i en flod a! tårar samt grubblande vandra fram och tillbaka i rummet