Göteborgsposten – 9 augusti 1865, sida 2

Från Utlandet. Vi läsa i en fransk tidning under rubriken: Hvad man i Amerika tänker om de stora offentliga skulderna, följande: Sista numret af Råvuc des deux Mondes innehåller en mycket intressant uppsats öfver de amerikanska finanserna, författad af en f. d. inspektör vid banken i Massachusetts. mr Walker. Vi föredraga i hvarje fråga mycket de nationalas äsigt framför främlingarnes, icke så mycket derför att de äro i tillfälle att vara bättre underrättade som derför att de i sitt sätt att se saker och ting äfven låta oss känna sina medborgares nationala fördomar, hvilka de alltid äro sig Ifva ovetande mer eller mindre underkastade. Det är således den amerikanska nationalfördomen i afseende på finanser, som vi söka i hr George Walkers uppsats. Den amerikanska fördomen är afgjordt emot hvad vi i Europa kalla den konsoliderade, d. v. s. icke betalbara skulden. Också önskar man på andra sidan Atlanten så fort som möjligt betala den under kriget ingågna skuldan. Betala en offentlig skuld! det är ej mycket att plöja hela oceanen, för att få beskåda ett dylikt fenomen. Dessutom åtnöja de äkta amerikanarne, de verkliga yankees, sig icke med utsigten till en successiv betalning; den långsamma amorteringen öfverensstämmer icke med dera otålighet. Deras skuldsättning är ännu icke defin tivt stannad, och de skulle redan vilja bli derifrån befriade, se den liqviderad och glömd. Icke derför att den förefaller dem synnerligt tung, 14 milliarder, en småsak. Men den är en skuld, och detta generar dem. Hr Walker påstår, att man på fullt allvar tänker på att omedelbart betala skulden medelst allmän subskription; anhängare af detta nya slags spekulation saknas icke, och det skulle mycket väl kunna hända, att det blefve tealiseradt. Detta skulle helt visst vara en af de största ekonomiska tilldragelser i nyare tider. Se der saker som vi europeer icke förstå. Viha en skuld och vi lefva mycket väl med den. Den växer i krigstid, i fredstid, under goda, under dåliga år; den sträcker sig från staten till länen och från länen till städerna och byarne; det är en tusenarmad polyp, som insnärjer oss och suger ifrån oss det bästa af vårt egande. Vi äro icke desto mindre fullkomligt lugna. Än mera, vi äro hugade att anse vår skuld för 2— —n—