Göteborgsposten – 5 augusti 1865, sida 2

(Insändt.) Vid den 92-arigas grift. (Fru Sofia Röding.) Jag helsar dig, du länge sökta graf, Som nyss den gamla i ditt fridhem lade Med vishets perlorna från tidens haf, Med minnesblommorna hon samlat bade! Uti en tid då mången ung ses stå Fullmyndig arsvinge till plats på båren, Hur hugnande att till den skugga gå, Som döden länge fåfängt väntat på, Som bar på hjessans snö de nittio åren! Du, som så sent på dödens: kom! gaf svar, Så sent ditt mål för lifvets resa hunnit: Hvem räknat striderna du kämpat har Och segrarna inom ditt bröst du vunnit? Hvem täljer fröjderna du helga fått Med hjertats makt, den bästa och den sanna, Och sorgerna med den du genomgått Från myrtenkronan, hvari ung du stått, Till vallmokransen, laggd kring fårad panna? Du sjelf det glömt der nyss du stod liksom En lilja, spard från längst försvunna våren, Bland nya slägten okänd står och irom, Af höstens sista storm förbidar spåren — Din blick den slumrande naturens var, Din själ var floden i högtidlig hvila: Ett djup så lugnt, deröfver sol så klar... Ack, himlagästen redo stod till snar Vallfart den väg der nattens stjernor ila. Vägvisarn kom i qvalförlossarns bild Att öfver skuggors dunkla gräns dig föra. Så länge väntad kom han skön och mild Och hviskade Guds frid! uti ditt öra. Hvitlockig brud, snart till hans bröst du låg Och sof den sömn som de utvalda sofva. Ack, ljuflig var den — ty din själ sig såg Förflyttad till all kärleks ursprungs våg, Som i sitt djup har evig ungdoms gåfva.