Göteborgsposten – 3 augusti 1865, sida 1

endast derpå med talet om sin resa och lemnade mis under denna gåtfulla antydan några ord af sann tröst som alltid sedermera qvarstått i mitt minne. Under hans tvära sätt doldes en märkvärdig ömhet. Jag kunde ej tro att han verkligen var död. De flesta menniskor ha för ett par minuter under den stora själsskakningen efter en så dan upprörande händelse erfarit samma oförnuftiga tvifvel. Jag yrkade på att en läkare skulle ögonblickligen efterskickas. — Godt, miss Maud, för att göra er till viljes skall en d:r efterskickas, ehuru det ej tjenar någonting till. Hade ni sett honom sjelf skulle ni medge detta. Mary Quince, spring ned och säg till Thomas att miss Maud ön skar att han genast reser till staden och hemtar d:r Elweys. Hvarje minuts dröjsmål tycktes mig lik en timmas. Jag visste ej hvad jag sade, men jag föreställde mig att om han ej redan vore död, skulle han förlora lifvet under tiden. Jag förmodar att jag talade mycket vildt, ty mrs Rusk yttrade: . — Mitt älskade barn, ni borde komma in och se honom; ni borde verkligen göra det, miss Maud. Han har varit död, fullkomligt död, redan en hel timma. Ni skulle förvåna er öfver huru mycket blod som kommit ifrån honom; den har redan trängt igenom sängkläderna. Vill ni komma in och se honom? — Oh, nej, nej, nej. Ä — Godt, min älskade, det behöfs ej om ni ej tycker om det. Vill ni ej lägga er, miss Maud? Mary Quince,