Göteborgsposten – 2 augusti 1865, sida 1

Bref från Malmö. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Måndagsmorgon, d. 31 Juli 1865. Anländ i går eftermiddag med jernbanan, ett kommunikationsmedel, hvilket, som man vet, är särdeles egnadt att göra dem som begagna sig af detsamma i ordets fulla bemärkelse ruskiga, har jag ännu ej hunnit mera än att taga en ytlig ötverblick af den stad, i hvilken i morgon det elfte stora landtbruksmötet i Sverige kommer att öppnas, och det torde dertöre vara tör tidigt att ännu lemna nägra härmed i sammanhang stående meddelanden. Dock kan jag ej underlåta att anmärka, det jag töreställt mig att staden redan i går bort förete vida större liflighet än hvad den i sjelfva verket gjorde, men å andra sidan finnes det visserligen åtskilliga förklarings grunder till den folktomhet som nu var rådande. Så torde en god del blitvande mötesdeltagare ha begifvit sig ötver till Köpenhamn, en del torde teatersalongen, hvarifrån man genom hrr Lindmark Båckgrens försorg hade tilltälle taga det roliga lustspelet Fregattkaptenen i betraktande, ha uppslukat, måhända hade hr Jean Gautiers cirkus äfven att glädja sig åt ett talrikt besök, ty helt visst inrymmer Malmö stad för närvarande ett stort antal häst-amatörer, och för resten var den blåsiga och stundom regniga väderleken icke egnad att locka folket ut till promenad. I sällskap med ett par glada och alskvärda reskamrater företog jag emellertid en liten rond, derunder oupphörligt mötande kreatursforslande tjensteandar, antydande att utställningen at hästar och boskap torde blitva mycket omfattande, och kom härunder i trakten at en plantering, hvarifrån friska toner från messingsinstrumenter klingade. Vi begålvo oss ditåt och kommo till en anläggning kallad -Davids-hall. För en 50-öring förskaffade man sig entre till denna helgedom, men den anblick dess solktoma lokaler töretedde var särdeles dyster. Det ligger i sakens natur att harpotoner icke borde fattas på ett ställe, uppkalladt etter den store sängar-konung för hvilken alla andra tiders poesiutöfvande monarker väl ändå tå stryka på foten, men säkert är att dessa toner mycket vanslägtats från förenämnde store harpolekares. Sällskapet bestod al en dundrande pianist, hvilken dock snarare spelade forte än piano, några grannt och luftigt utstyrda damer samt en herre i svart frack, impressarion sjelf, hvilken vid närmare betrakvande betanns vara den för sin ätventyrliga Londoner-sejour tragi-komiskt ryktbare hr Stenman. Svårt är att afgöra hvilket som var sämst, de musikaliska prestationerna eller den på stället serverade punschen; säkert är att båda 1 förening snart förjagade oss från platsen. Pa hemvagen hörde vi nägra hjertsltande jämmerrop; jag skyndade fram i riktningen at desamma, redan drömmande om att, genom räddan det af en nödställd medmenniskas lit, förskaffa mig medaljen för berömliga gerningar? — man är så såfang här i verlden — men fann snart att ropen kommo fran ett par i en stor träbur förvarade medlemmar af det slägte, som genom de infernaliska trichinerna äro på god väg att förlora krediten hos menniskorna. Jag kan tryggt försäkra, att jag aldrig sett något kolossalare i sitt slag än dessa tvenne tIchin-herbergen, hvilka med sitt skrik antagligen ville inlägga en kraftig protest mot den säkerligen alli utom beqväma forslingen. Industriexpositions-lokalen utgöres till en del at stadens Ridhus och till en del at en större, för ändamålet uppförd och i förening med Ridbuset stående träbyggnad. Utitrån ser den ej synnerligt imponerande ut, men dess inre lär vara så mycket bättre. Lokalen öppnades i Fredags och kommer att älven någon tid efter mötets slut tör allmänheten hällas ullgänglig, Det skall för mig blifva ett sannt nöje att efter bästa förmåga tå sör Götebo Postens läsare redogöra för de många utmta industrialster, som, efter hvad jag hört berättas, här äro utställda, och allmänna meningen är den, att något i sitt slag mera storar— 5c——