Göteborgsposten – 2 augusti 1865, sida 1

och hemsk farhåga för den pröfning min far omnämnt, utan att närmare bestimma den. Ett eldprof, hade han kallat den, ett eldprof som icke blott fordrade nit och nerv utan hvilket äfven, om mitt mod sveke, skulle kunna bli outhärdligt och hemskt. Hvad och af hvilken beskaffenhet kunde det vara, då det ej var bestämdt att vindicera den ödmjuke och undergifne gamle mans goda namn, hvilken tycktes ha upphört att bry sig om lidna oförrätter för att blott skåda framät mot ett kommande lif, utan afsåg att återställa vär gamla samiljeära? Understundom ångrade jag min djerfhet att ha ingått på företaget. Jag misstrodde mitt mod. Vore det ej bättre att jag droge mig tillbaka medan det ännu var tid? Men jag blygdes för denna tanka, hvilken det dessutom var svart att utfora. Huru skulle jag kunna framträda för min far med en sådan förklaring? Var ej ändamålet vigtigt, hade jag ej åtagit mig att söka vinna det och var jag ej bunden af mitt samvete att göra det? Kanhända hade min far redan vidtagit! åtgärder i angelägenheten, hvilka bundo honom. Var jag väl dessutom säker på att jag ej, ätven om jag åter blefve fri att bestämma mig i detta atseende, ännu en gång skulle underkasta mig pröfningen, hvilken denna än vore? Såsom man finner var jag mera liflig än modig. Jag tror nästan att jag hade modets andliga attributer, men olyckligtvis var jag på samma gång en stackars hysterisk flicka och såsom sådan hvarken mer eller mindre än en pultron. Intet under att jag misstrodde mig sjelf; men också intet under att min vilja besegrade min rädsla och