Göteborgsposten – 2 augusti 1865, sida 1

gen i beroende af sig skall Ryssland göra honom till skandinavismens oförsonliga fiende. Augustenborgaren, som handlar i fullkomligt egoistiska intressen, men vetat att med sig sammankny ta det slesvigholsteinska partiet. Detta parti vill Slesvigs och Holsteins sammanslående till ett sjolfständigt hertigdöme under en gemensam furste. För att vinna stöd för sin Plan, vill det sammanknyta sig med Tyskland och ingå i tyska förbundet, hvars skyldighet det då skall vara att försvara dess furstes rätt. Detta parti skulle kunna ha stora chancer för sig, om det ville lyssna till för nuftets röst och ej börja sitt inträde på sjeltständighetens bana med att genast utöfva förtryck mot en annan nationalitet. Det sluter sig till augustenborgaren i den mening att han har genom artsföljden den bästa tillkomsträtten till hertigdömena, men begår dermed den oförsigtigheten att förena sin sak med ett dynastiskt intresse och detta har nu blifvit oförenligt med frågans lösning genom Slesvigs delning efter nationaliteter. Det är augustenborgarens eget parti, som sålunda rycker köttstycket itrån honom. Sist ha vi nationalitetsprincipen, till hvilken vestmakterna, det skandinaviska partiet, det tyvärr fåtaliga moderat liberala partiet i sjoltva Tyskland ansluta sig, och hvars tilllämpning med högljudd stämma fordras af den danska nationaliteten i Slesvig. Nationalitetsprincipens anhängare vilja, att folken i hertigdömena skola Fjellra atgöra ötver sitt öde genom allmän omröstning, hvilken i Slesvig ovilkorligen skulle leda till detta hertigdömes delning i danskt och tyskt Slesvig. Den danska delen skulle sedan införlifvas med konungariket Danmark och likasom Jutland bilda en provins af detta. Besolkningen i Sydslesvig och Holstein skulle sedan ega, att sjelf afgöra, om den vill annexera sig till Preussen eller utropa augustenborgaren till hertig. Emot utförandet af denna plan uppresa sig både Ryssland och Österrike och Preussen. Ryssland, derför att derigenom Nordens stadga skulle vinnas och dermed äfven dess enighet, och genom dess enighet dess styrka. Med Nordens sak är skandinavismens oaflätligt förenad och om Ryssland tilläte denna lösning, skulle det arbeta i skandinavismens intresse, som -är för det en styggelse. Ryssland skulle också derigenom gifva en viss belgd ät nationalitetsprincipen och dess tilllämpning i afgörandet af ländernas öde, och det kan ingalunda ligga i dess önskan, lika litet som i Österrikes, emedan derigenom priecedensfall skulle beredas, som i en framtid kunde tillämpas på dem sjelfva. Preussen vill det icke, dels emedan det då icke skulle kunna komma i åtnjutande af de fördelar det föresatt sig att vilja ha i hertigdö mena, dels emedan det då skulle se en ny ;sk stat bildas inför näsan på sig under Förbundets sky ddskap, hvilken skulle hindra dess intriger för sin sjömaktsutvidgning. Så spänna de olika intressena emot hvarandra, hotande med en sammanstötning då luften blir riktigt mättad. Sverige-Norges ställning till denna fråga är och måste vara den, som fordrar nationalitetsprincipens tillämpning. Hvarje annan lösning är för oss förderflig. Det är oss visst icke obekant, att man nu söker med all makt vinna vår konungs bifall och anslutning till lösningen genom hertigdömenas personalunion med Danmark under Christian IX. Dennes oväntade besök hos konung Carl, Brastrups underhandlingar och den courtoisie, som nu visas å Rysslands sida, äro yttre tecken al detta närmande. Men vi äro dock af den ötvertygelse, att dermed intet skall vinnas, för att afleda Sverige-Norge från den väg, som är deras enda naturliga och riktiga, friheten, tolkens sjelfbestämning och nationalitetsprincipens tillämpning i alla hänseenden. IIvarja annan politik skall finna allvarligt motstånd hos folket, och ingen förbländning skall förmå det att välja en förment dynastisk fördel framtör rätten och hedern. Det heter dock nu att se upp.