Göteborgsposten – 2 augusti 1865, sida 1

— Jag visste ej förut, att onkel Silas var så gudfruktig. Han log med ett lugnt leende, såg långsamt uppåt och skakade på hufvudet liksom bekl agande min föregående okunnighet. — Jag säger ej, yttrade han i det han åter såg på mig, att det ej flnnes några få och obetydliga punkter i hans bekännelse, hvilka Jag ej skulle önska annorlunda. Men detta är, såsom ni förstår, rent spekulativa saker. Deremot bekänner han i allt vi äsendtligt kyrkans lära — ej i den förvända moderna meningen, utan i den egentliga, ursprungliga. Väl om det bland oss funnes flera af samma sinnelag som han — ja äfven på kyrkans högsta platser. Den värdige pastor William Fairfield var utan tvifvel en man af mycket sufida kyrkliga åsigter, men såsom jag tror, icke särdeles vis af naturen. Detta samtal med honom gaf mig emellertid nya åsigter om onkel Silas. Det öfverensstämde fullkomligt med hvad min far sagt. Dessa principer och min onkels tillväxande ålder borde utan tvifvel göra att hans motstånd mot verldens orättvisor, blef mindre häftigt och att han med lugn fann sig i sitt öde. Man skulle kunnat tro att en så ung person som jag, född till en så ofantlig förmögenhet och lefvande ett så helt och hållet afstängdt lif, skulle varit fullkomligt fri från sorger. Men man har sett huru uppfyldt af oro och fruktan mitt lif var under m:me de la Rougierres vistelse på Knowl, och nu hvilade öfver mitt sinne en obestämd