Göteborgsposten – 2 augusti 1865, sida 1

än har att bifalla denna önskan, kan han det likväl icke, emedan han då skulle utsätta sig för en revolution; ty en sådan öfverenskommelse vore detsamma som Danmarks indragande i Tysklands armar och forqväfning. För att undvika ett sådant öde, skulle danska nationen heldre resa sig och söka att befria sig! från sin konung — en eventualitet, för hvil ken denne naturligen ej vill utsätta sig. Österrike, som helst skulle se, att hela saken vore ogjord och bragt till status ante bellum, men måste hålla god min i elakt spel. För detsamma gäller tramför allt att resa hinder i vägen för uttörandet at Preussens planer, ty skulle dessa lyckas, skulle äfven Osterrikes maktstållning i Tyskland tör alltid vara satt på spel. I hopp om att angustenborgarens bättre arfsrätt än någon af de andra pretendenternas skulle kunna bevisas, har Österrike hittills gynnat honom, hoppandes hårigenom vinna det öfriga Tyskland på sin sida Men nu ha Preussens kronjurister sökt bevisa, att augustenborgaren icke har någon bättre artsrätt än Christian IX, och då denne afträdt sin rätt till Preussen och Osterrike äro dessa båda de uteslutande rättsinnehatvarne. Detta generar synbarligen Osterrike, som bra gerna vill ha fram någon energisk handling af tyska förbundsdagen, för att kuana få denna till att uttala sig afgjordt för augustenborgaren och derpå at lydnad för förbundsdagen ställa sig dess önskan till efterrättelse och afträda sin rätt till augustenborgaren. Denna plan skulle väl redan kunnat genomföras, om ej Preussen sagt, att det heldre skall vädja till svärdet, d. ä. heldre tillochmed gå i krig mot Tyskland, än att förmås lemna sin rätt i hertigdömena, förrän dess önskningar uppfyllts — och ett krig mot Preussen tillåta icke törst och främst Österrikes finanser och sedan ej förhållandena i det ötriga Tyskland, der ett sådant krig skulle kunna framkalla en rörelse, som blefve af det största men för de olika dynastiska intressena derstädes, hvilka just i en reaktionär konungamakt i Preussen anse sig ha sitt bästa stöd. Ryssland, som med all makt vill åstadkomma hertigdömenas förening först sinsemellan under en gemensam hertig och med gemensamma styrelseförhållanden, sedan bådas förening genom personalunion med Danmark under dettas konung Christian IX såsom hertigen — dock med den skilnad från den personalunion, till hvilken Preussen ansluter sig, att den af Ryssland föreslagna icke ställer Christian XI i annat beroende af Preussen, än det som måste bli följden deraf, att han under sig får en ogin och motvillig befolkning, som skall knyta nya intriger med Tyskland och genom sitt stöd i detta utöfva tryckning på danska regeringen. I det Ryssland fullföljer denna plan, har det flera målisigte. Först och främst skall det derigenom tillintetgöra Preussens sjömaktsplaner, hvilka aldrig kunna ses med blida ögon at Ryssland; för det andra skall det såmedelst underhålla Freussens isolering i Tyskland — ett enigt Tyskland är för Ryssland en styggelse; för det tredje skall det derigenom kunna underhålla en ständig oenighet i Danmark, der partierna då skola befinna sig i oaflätlig kamp med hvarandra — men under en sådan kamp är Danmark svagt och kan, om dess monark manieras rätt, lätteligen bli i grunden en vasall under Ryssland och sålunda ett ovilligt, men dock användbart medel för Nordens försvagande, styckning och kanske angripande, då tidpunkten är inne; för det fjerde skall det, om dess plan lyckas, stilla Danmarks konung i sådant tacksamhetsoch beroendeförhällande af Ryssland, att han ej skall mera kunna undandraga sig dess förqväfvande allians och kanske tillochmed drifvas till ingående af ett tamiljekontrakt — för tamiljekontrakter är Ryssland mycket svagt; för det temte skall såmedelst ett lödshugg riktas åt skandinavismen, som är Nordens Säker stärkande och betryggande. Skandinavismen är, liksom enigheten i Tyskland, en nagel i ögat pe Uvand, hvilken det skall af alla krafter motarbeta. Genom att ställa danske konunmm EEE EEE —