Göteborgsposten – 2 augusti 1865, sida 1

att jag mot min naturliga feghet ställde en vild stolt beslutsamhet. De som någonsin fått att bära mera än hvad deras styrka synes uthärda — de svaga och äregiriga, de vägsamma och sjelfupposkrande samt de hvilkas nerver gifva efter i furans stund, skola lätt första hvilken dödsangest. jag understundom utstod. Men ibland tröstade jag mig också. Jag tyckte att jag måtte öfverdrifva min risk i de kommande kritiska tilldragelserna, och visserligen skulle min far, om han ansett företaget förenadt med nagon fara, aldrig ha önskat se mig inveckladt i detsamma. Men det tysthetslötte jag afgifvit var dock förfärande, och detta i tvefaldt matt då faran var så obestämd och fördold. Jag skulle snart första allt — snart, alltför snart finna betydelsen af min fars förestående resa — af dender gästen — och hvarföre denna rysliga hemlighet så vil doldes för mig. Denna dag kom ett lifligt och vänligt bref från lady Knollys. Hon skulle anlända till Know: om två eller tre dagar. Jag trodde att min far skulle bli glad deröfver, men han syntes liknöjd och nedslagen. — Man känner sig icke alltid böjd för Monicas sällskap, churu du gör det, Mand, tackad vare himlen! Jag önskar blott att hon kuude stanna en eller två månader. Jag skall kanske företaga min resa under denna tid och skulle vara glad — förutsatt att hon talar med mig i lämpliga ämnen — att hon då vore i ditt sällskap. Jag tyckte att det var något som denna dag i hem