Göteborgsposten – 1 augusti 1865, sida 1

Skarpskyttesaken, bedömd af en finsk resande, I Helsingfors Dagblad läsa vi en uppsats om skarpskyttesaken i Sverige, närmast föranledd af en skarpskyttedag på Ladugårdsgärdet. Den gör full rättvisa åt denna rörelse, som nu visar sig bestämdt vara en folkelig, och är äfven i det afseende af intresse, att den är ett omdöme ötver ett af våra för hållanden, uttaladt at en — finne. Vi meddela ur uppsatsen följande: Ni säger att det icke finnes profeter i eget land. Misstag, af den sorten hafva vi i våra bygder hela hopen. Och det är tillochmed jemförelsevis lätt att blifva det. Vännerna sörja för det iörsta utbasunandet af ens snillrikhet, och så går det utan att man märker det. Det enda omak dessa profeter hafva, är att då och då göra en ansträngning för att i något samqväm utplantera den första bästa fras, som kan hafva skenet af en tanke. Den uppsangas al den beundrande kretsen och flyger på admiratörernas läppar ut kring land och rike. Jag reste en gång genom en landsbygd, hvilken några är tidigare blitvit hemsökt af ew sådant der orakel. Kom man i samtal med ortens honoratiores i hvilken fråga det än må hafva varit, genast hade de till hands något snillrikt, sannt och skarpt ord, som oraklet händevis kommit att yttra just i den saken. Bland annat erinrar jag mig att samtalet kom på Sverige. Vi talade om det stigande ekonomiska välståndet, den sig dag för dag alltmer u:bredande solkbildningen och andra goda tecken för Sveriges framtid. Men sällskapet hade en annan åsigt. På alla mina sramställningar svarade de med mer och mindre lyckade variationer på en fras, som profeten vid sitt besök lemnat dem i arf, och som så enkelt lydde: -Sverige har öfverlefvat sig sjelf. Det var denna samma fras som rann mig i hågen, då jag midsommaraftonen gick öfver Carl XIII:s tog i Stockholm och såg de srån alla håll atillskyndande frivilliga skarpskyttarne, hvilka här samlades för att tåga ut till sitt öfningsläger på Ladugårdsgärdet. Jag ville betrakta detta äflande med oraklets ögon och jag hade nästan lust att gå till en ung skarpskytt, hvilken den enkla uniformen klädde rätt väl, och säga honom att hans nation verkligen hade öiverlefvat sig sjelf och att han förgäfves utpyntat sig i denna drägt och väpnat sig med ett gevär, emedan det i alla fall vore slut med Sverige. Så hade ett orakel yttrat i finsk landsbygd, och finnarne äro ju sedan urgamla tider kända för att vara utrustade med siareförmaga. -Ga således hem min unga vän, tänkte jag säga, res till Hasselbacken och intag en middag, njut så länge ni kan: ty det tjenar i alla fall till intet att spjerna mot udden. Svenska nationen är s.n död värd, och dermed basta. Jag hade nemligen då ännu en smula auktoritetstro, medförd på til. korkade flaskor och tillräcklig att användas vid behol. Men i och med detsamma såg jag några äldre stadgade män der midt ibland lederna. Jag såg den populäre Blanche, som, ehuru ickt sjelf skarpskytt, dock utgjorde en medlem al dess lörenings bestyrelse och som med sitt godmodiga och vänliga leende liksom tycktes nicka sitt bitall at den svenska hufvudstadens förnämsta intelligens och ungdom, som från alla håll skyndade till mötesplatsen. Han hade en gång varit bland dem, som ställt sig i spetsen för denna ide, då der ännu gällde att vaga sitt namn och sitt anseende på den, om den icke lyckades. Jag såg der den med räta så uppburne inspektören för Stockholms sorträlsliga tolkskolor, Meijerberg, um sormerad i skarpskyttarnes allt utom prälande kostym; likaså Aftonbladets hufvudredakioen