Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 1

Den promenadpylats jag valde var en enslig stig, väl dold uf lörrerk äfven vid denna sena årstid; gängstigen slingrade sig fram mellan en massa gamla trädstammar, hvilkas knotiga rötter sträckte nt öfver densamma. Fastän liggande nära huset var detta en tyst och enslig skogsdynge; en liten bäck rann glittrande genom densamma, smultron och andra vilda bär be äckte marken och smäfoglarnes ljufea qvitter gjorde skuggan under de lummiga grenarne ännu mera behaglig. Pa dettu pittoreska ställe hade jag tillbragt mer än en timma då jag på afstånd hörde rulisndet af ett åkdon, förkunnande att m:me de a Rougierre unträdt sin afresa. Jag tackade himlen; jag skulle kunnat dansa och sjunga af glädje, men drog blott en djup suck af lättnad och höjde en blick upp genom grenarne mot den klara blå himlen. Men det går ofta underligt till här i verlden. Just i detta ögonblick hörde jag mimes röst tatt intill mitt öra, och hennes stora knotiga hund lades :å min skuldra. Ögoublicket derefter stodo vi ansigte mot unsigte — jag ryggade tillbaka och för ett ögonblick mållös al förskräckelse. I vår tidigare ungdom up fattade vi ej de hållhakar, som hämma elukheten, eller inse huru verksamt fruktan hos våra fiender skyddar oss der deras samvete ej räcker till härför. Alldeles ensam som jag var på detta ensliga ställe, der min fiende med en förfärande instinkt upptäckt och öfverraskat mig, hvad skulle ej kunnat hända mig i detta ögonblick?