Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 1

ma att bereda den en god assättning, äfven utom sjelfva skolan eller undervisningssalen. Annmärkningsvärdt hos de båda utgifvarne är, att under det den ene, hr Linublad, begagnat s. k. traktur-stilar eller den gamla såväl danska som svenska stilen, rättare sagdt tyska, har deremot prof. Hammerich begagnat den här i Sverige numera allmånna anuquastilen, hvilken äiven börjat mer och mer miöras i Danmark, der man på så många områden känner benofvet af atv närma sig brödraländerna. Vi kunna knappast säga med hvilken glädje vi emottagit dessa båda arbeten, hvilka vi hoppas skola slitigt och allvarligt upptagas och inorvas i skolorna. Deri instamma vi tullkomligt med prof. Hammerich, att så länge vi icke äro ömsesidigt törtroliga med hvarandras språk, blir allt, som för otrigt kan göras för andeligt samlit och samverkan, ungesär som trädgårdsodling på heden: i år trädgård, nästa år ljung igen! Må de derfore icke förtröttas, de som verkligt älska Nordens sak, att befrämja den ömsesidiga kännedomen om de resp. vordiska ländernas litteratur, ty i denna ligga tolkens föreställning, deras karakter, litsåskädning och utveckling, deras tel och törtjenster, deras dygder och odygder afspeglade. Då man lär hvarandras språk och öfvar det genom studiet af litteraturen, lär man ock att kanna hvarandra, och det är den numera bästa och nödvändigaste grundvalen att bygga på häruppe. Vi ha länge nog varit lekbollar, genom vår splittring, för andra. Det skall vara slut tör allua från och med den dag man ej allenast vid champagneglaset säger, utan ätven med törståndet vet och i hjertat känner, att vi äro bröder, barn af samma nordiska anda, ammade med samma merg, uppfostrade at samma Vala. Då vi känna detia, skola vi ock stå som en man och hålla ihop, ty annars begå vi ju brodermord, och Kain gär ännu i dag med samvetsqvalens och skammens märke på sitt änne genom verldshistorren. Men huru komma till denna kännedom bättre och varaktigare, än genom alt vela att vi tala summa språk al samma stam, att vi skola arbeta på dess återförande till gemensamhet och ej langre låta dialektens språktörstörande makt inbilla oss, att vi dock i grunden äro skiljda folk, emedan vi ej ens ha ett tungomål, fastän vi tvärtom ha samma språk med olika dialekter — likasom ju ingen kan förneka, att skåningen talar svenska (svensk dialekt), fastän södermanlänningen svårligen kan förstå honom, på grund af ovana. Anmärkningar om Helfvetesläran, ör folket, af en röst ur hjorden. (K. P. A). Stockholm. Förf. till denna lilla broschyr om några få sidor har tydligen kännt sig upprörd at den förqväfvande helveteslära, som utgör ett så vigtigt moment uti våra presters framställningar om kristendomen, och han har derföre ej kunnat låta bli att höja äfven sin röst till opposition häremot. Han säger sig ha skritvit tör folket, men har i det fallet ej lyckligt löst sin uppgift. För att folket skall ötvertygas och om möjligt omvändas från hittills hysta trostöreställningar, måste den nya meningen klart och redigt sramläggas och med samma gripande ovedersäglighet som den hvilken innehålles i förnuftstormeln: 2 gånger är 4, något som ej kan bestridas. Denna klarhet och reda saknas i den för öfrigt, såsom det synes, med värme och kärlek till sanningen nedskrifna broschyren. Förf. vill bevisa, att helvetesläran ej ötverensstämmer med de egenskaper, som gemenligen tilläggas Gud, och säger på ett ställe: Fragas: Hvad förstår man med raltrisa (i vanlig bemärkelse)? — ri v.vsrvuäumum3ttrvmomassssms