Göteborgsposten – 28 juli 1865, sida 1

nigt ansigte, hängde mig vid hans arm, med hvilken han höjde bössan och ropade. — Skjut ej! De skola mörda oss om ni det gör. Madame, äfven skrikande, sprang fram i samma ögonblick. — Spring till porten och stäng den, ropade Dykes till den andre skogvaktaren som genast skyndade att uträtta ärendet, ty de tre skurkarne voro redan på full flygt till vagnen. Yr, färdig att svimma hölls jag under tiden likväl uppe af min fasa. — Nu, madame, fortfor Dykes, kanske ni vill taga unga miss med er. Jag måste springa och hjelpa Bill. — Nej, nej, ni icke göra det! utropade m:me. Jag nära att sjelf svimma och flera skurkar kanske. nära. Men i detta ögonblick hörde vi skott, och mumlande för sig sjelf samt fattande bössan sprang Dykes med yttersta snabbhet i knallens riktning. Med många uppmaningar till skyndsamhet och utrop af rädsla förde m:me mig skyndsamt tillbaka hem, dit vi hunno utan vidare äfventyr. IIändelsevis mötte vi min fader i förstugan. Han blef alldeles ursinnig då han af m:me hörde hvad som hade händt och begaf sig genast jemte ett par betjenter ut, i hopp att kunna afskära bofvarne vid parkporten. Nu framkallades hos mig en ängslan, ty min far återvände ej på nära tre timmar, och jag kunde ej föreställa mig hvad som förorsakade denna frånvaro. Min oro