Göteborgsposten – 27 juli 1865, sida 1

sämre och tråkigare tillbringa sin afton i London, än hos dessa kannibaler, hvilka, förutom genom sina egna arbeten, äfven genom öfversättning af i utlandet utkomna verk inlagt stor förtjenst om den engelska vetenskapen. Oaktadt Italiens enhet, har der likväl icke bildats någon sådan brännpunkt som i Frankrike och Ungland. Men antalet af de forskare, som genomforska den klassiska jorden eller eftersöka de gamla racekarakterer, hvilka en gång utkorat åt sig Italien till boningsoch tummelplats, är stort och behofvet af att samla deras spridda arbeten och förena dem på ett gemensamt ställe skall med hvarje år visa sig mera trängande. Den italienska vandringskongressen har redan vid sina årliga församlingar en särskild anthropologisk afdelning, den skall; snart förvandla sig till ett sällskap med en sjärskild organ. Och Tyskland? Här står, må vi säga det rent ut, universiteternas institution mest emot den anthropologiska vetenskapens studium och utbredningå). Det finnes för få sjelfständiga, från doktrinära bojor befriade män i Tyskland, som i allmänhet idka vetenskaper. Vid sjelfva högskolorna passar Anthropologien, såsom vi nu uppfatta den som menniskans naturoch urhistoria, hvarken inom fackstudiernas eller de allmänna kollegiernas ramar. Vanligen lemnas den åt filosoferna och stoppas sedan kanske in någonstädes såsom bihang till psykologien, under det att här och der en lärare i anatomi riktar någon uppmärksamhet åt materialet och söker att få uppställd en samling at raceskallar. Men den är alltjemt en hors doeuvre inom den akademiska läroverksamheten, ett liebhaberei för någon enskild, som kan idka dess studium bredvid, men måste egna sina hufvudsakliga krafter åt det fack, i hvilket han genom sitt embete är tvungen att förbereda studenter till examen. Det bästa medlet att samla de spridda krafterna är derföre att utgifva en tidskrift i tvånglösa häften), Den skall ej vända sig till männen af facket allena, utan älven och isynnerhet till den större bildade allmänheten. Här måste den, jag tror så, tillochmed söka sin väsentliga läsekrets, här måste den väcka, lifva och undervisa. Just en sådan vetenskap, hvilken berör alla lifvets områden, alla den menskliga naturens sidor, som utträder ur de officiela akademiska lärooch examensfacken samt ur den med Adam och den judiska stammen börjande verldshistorien, som med fulla händer ingriper i hvardagslifvet, — just en sådan vetenskap kan icke böjas under det skråmessiga lärdomsspråkets ok, icke insnöras i den vetenskapliga terminologiens tvångströja. För några år sedan utställde min vän Desor vid den schweiziska skyttefesten i Chaux-de-Fonds ett urval af föremål från pålbyggnaderna. Bronssaker, hårnålar, agraffer, ringar och andra prydnader voro omsorgsfullt polerade och lyste som guld. IIela verlden förvånades — äfven öfver våra urförfäders goda smak. Många blefvo uppmärksamma — mången väcktes derigenom till forskningar uti de inhemska torfmossarne och sjöarne. Nu skall år 1867 i Paris den stora internationela utställningen ega rum. Det är rätta stället och rätta tiden, tänker Desor, för att smida. Kulturhistorien från de gråaste tider är äfvenledes ett element, som icke får förbigås. Från urmenniskornas flintyxor och knifvar ända till våra dagars maskiner går en oafbruten röd tråd, hvars utveckling det måste vara af högsta intresse att få åskädliggjord för sina ögon. Ställ derbredvid de skallar, som inneslöto de hjernor, hvilka förverkligat dessa fruktbringande tankar, och så derbredvid kulturförhållandena, huru de utbildade sig i rummet, i olika verldsdelar, hos olika nationer och racer, och låtom oss derefter tillropa alla länders lärda, hvilka sysselsätta sig med anthropologien: kommen, skåden, lären och NOA I ) Alldeles som hos oss i Sverige, Red. af G.-P. ) Den är redan grundad. ——— — ——(— ses