Göteborgsposten – 27 juli 1865, sida 1

göra en resa, temligen lång, som jag tror, och på någon längre tid: — Nej, svarade doktorn med en skakning på hufvudet— och hvem är då denne vän? — Jag har verkligen ingen kännedom derom, miss. — Hvarföre sade han då att ni visste det, invände jag. Doktorn såg helt brydd ut. — Skall han stanna länge borta? var god säg mig det. Doktorn betraktade mitt oroliga ansigte med en mörk forskande blick, som en man hvilken till hälften läser en annans mening; derpå yttrade han något häftigt, men ej ovänligt: — Jag vet det ej, det kan jag försäkra er miss; nej i sanning, ni måste ha misstagit er; jag känner alls ingenting. Efter en kort paus tillade han: — Nej, han nämnde aldrig om någon vän för mig. Jag inbillade mig att han blifvit förvirrad af mina frågor och behöfde dölja sanningen. Kanhända hade jag till en del rätt. — Oh! doktor Bryerly jag ber, jag ber er säga hvem vännen är, och hvart han ämnar resa? — Jag försäkrar er, sade han med en egen slags otålighet, att jag ej vet det; det är alltsammans nonsens. Han vände sig om för att gå och såg förtretad och ledsen ut, tyckte jag. En förfärlig misstanka korsade min hjerna som en blixt.