Göteborgsposten – 27 juli 1865, sida 1

kommer den tid, då litet hvar förvånar sig öfver att man ej redan för länge sedan fästat uppmärksamhet vid Johannes och hans lära. Andra deremot rusa väpnade i fullständig rustning fram ur hufvudet på någon Zeus, och sedan man en kort stund förvånad åsett den glänsande företeelsen, sätta sig från alla håll arbetare i rörelse, hvilka ordna, särskilja, utrensa, forska vidare, och allt detta med en så rörlig ifver och med en sådan gemensam energie, att det är svårt att urskilja de enskilda vågor, som den brusande strömmen kastar upp under sitt framilande. Så är det i dag med Anthropologien, med! forskningarne öfver menniskans tysiska natur, öfver hennes förhållande till den omgifvande skapelsen, till hennes närmaste anförvandter i djurverlden, öfver hennes urhistoria och utveckling inom rummet och tiden. Det är en ny vetenskap, som kämpar sig fram till sjelfständig betydelse och samlar de spridda lemmarne till ett helt, som skall ha hufvud, händerj och fötter. Ilittills har hon vid de mest olikartade dörrar tiggt om att bli upptagen; här i en anatomisk, der i en antiqvarisk tidskrift, och öfverallt har hon inom sällskaper och vetenskapliga församlingar, i akademier och tidningsredaktioner ansetts för ett styfbarn, åt hvilket man af medlidande någon gång ger ordet och för hvilket man blott öppnar dörren till hälften, under medvetande om att det egentligen icke hör till den lärda kretsen. Ja, af några officiela korporationer har Anthropologien med dess grenar rent af stötts tillbaka, och hade det varit möjligt, skulle man alldeles tilltäppt munnen på densamma och officielt bragt den till dödstystnad. Jag känner personer, hvilka få anfall at kramp, då talet blir om flintknifvar eller pålbyggnader, om menniskolika apor eller aplika menniskor. Men de genera mig nu icke vidare. Sedan sex år tillbaka finnes i Paris ett anthropologiskt sällskap, som håller sina regelbundna sessioner, utger ordentliga bulletiner och derjemte åtven afhandlingar, och hvilket ändtligen, etter många förhandlingar, erkännes som ett allmänt nyttigt sällskap. Det var till en stor del unga, sträfsamma män, som sammanträdde till bildande af detta sällskap, och redan dessa egenskaper allena måste sätta dem i en viss opposition mot vetenskapsakademien, på hvars stolar som bekant den lycklige segraren faller först då han är alldeles utmattad af stridandet och ur stånd till ytterligare ansträngande verksamhet. Jag har känt en medlem af akademien, hvilken började alla sina föreläsningar (och jag har hört många sådana) med: Imaginez un cylindre, a, dans lequel se meut un piston, b... och då jag nu åter betraktar många at de herrarne, kommer ovilkorligen i tankarne cylindern, i hvilken kolfven rör sig alltjemt upp och ned, ständigt inom samma gränser, och hela den akademiska maskinen går på samma sätt, cylinder och koltvar, allt efter samma takt, endast att kolfven stundom gnäller och skriker, derför att han icke är behörigen oljad. Var det de unga, dugtiga arbetarnes på vetenskapens fält skull, att de ej kunde komma i lag med den gamla maskinen, då de ville tilljkämpa sig plats i solen? Nu stå de der på en bred och fast basis, grundad genom förträffliga undersökningar, och det faktum, som stöter hål i gamla systemer och kullkastar satser, hvilka man skulle vilja utge för trosartiklar, derför att en berömd man uttalat dem, finner hos dem plats och verkningskrets, om akademien vägrar dem en sådan. För mer än två år sedan grundades i Eagland, i London, ett anthropologiskt sällskap. Åtven det måste tillkämpa sig plats. Visserligen icke mot officiel opposition, men mot mången pudrad perukstock. Sällskapslitvet och tonen utöfva ofta i England en hårdare tryckning, än officialiteten 1 andra länder. En munter klubb, hvilken bildats af medlemmar ur detta sällskap, kallar sig sjelf kannibalklubben, för att dermed beteckna den mening, som vissa tongifvande kretsar i hufvudstaden hysa om densamma. Men man kan göra en resa temligen lång som