Göteborgsposten – 26 juli 1865, sida 1

— Dåraktig liten varelse! Men ni blifva riktigt snäll nu? — Hvarföre, m:me, frågade jag plötsligt, i det jag höjde på hufvudet och såg henne rakt i ansigtet, hvarföre önskar ni då så nödvändigt i dag att vi skola gå till Scarsdalekyrkan? Hon besvarade min fasta blick med en obehaglig rynkning på pannan. — Hvarför gör jag? Icke förstå er; intet särskildt skäl i dag — hvilken dårskap! IIvarföre jag tycka om Scarsdalekyrkan? Jo, så vacker plats. Detta allt. Sådan liten toka. Jag förmoda, ni tro jag vilja döda er och begrafva er i kyrkogården. Hon log och det skulle varit ett leende som anstått en gast. — Kom, dyraste Maud, ni icke vara en sådan toka att säga: Om ni siger mig att gå dender väg, jag vilja gå denna. Ni är förståndig liten flicka — kom med — allons donc — vi skola ha så angenäm liten promenad — vill ni? Men jag var oböjlig. Det var hvarken tredska eller vyck utan en djup fasa som beherrskade mig. Jag var rädd, men för hvad? Jag vet det ej. Jag var blott rädd för att gå med m:me de la Rougierre till tearsdalekyrkan den dagen. Detta var allt, och jag tror att min instinkt var riktig. Hon kastade en bitter blick mot Scarsdalekyrkan och bet sig i läppen. Hon såg att hon måste öfvergifva förslaget. Ett moln hvilade öfver hennes gemena drag.