Göteborgsposten – 26 juli 1865, sida 1

andeverk än för handtverk. Lyckligtvis, plagar han yttra, Åkom då kriget med tyskarne 18484, och med kriget kom ett upprop till bornholmarne, som ej voro Iförpligtade att tjena utom sin 5, att som frivillige deltaga i fosterlandets försvar. Med 36 rdr i fickan begaf sig korporalen i Bornholms milis till Köpenhamn, genomgick der en infanteriotficers-bkommandoskola, sändes derpå i fält och anställdes vid tionde bataljonen, som fördes af norrmannen ösverstlöjtnant Rxder och vid hvilken en mängd svenska och norska frivilliga af alla grader tjenade. Detta fältlif blef den afgörande vändpunkten i Kofods inre utveckling. Här emottog han i umgänget med unge män, som utbytt boken och pennan mot geväret, en god del af den formella för-bildning, som skolan ej gifvit honom, här utvecklades hans medfödda sinne för lifvets högre innehåll, öppnades hans blick för dess uppenbarelser i vetenskap, litteratur och poesi, och här, på Sönderjyllands valplatser, lades grunden till den nordiskhet i tankeriktning, karakter och lefnadsmål, som sedan utpräglat sig i all hans vandel och verksamhet. Under de två första fälttågen fick han endast tillfälle att deltaga i en mera anmärkningsvärd affär, nemligen Dybbölkampen den 6 Juni 1849. I påföljande Augusti månad fingo alle frivillige plötsligen afsked af dåoch nuvarande krigsministern Hansen, Kofod lemnade då hären med de bästa vitsord, men inträdde om några månader åter som frivillig i de danska lederna. Han genomgick nu en förenad officersoch under-officersskola vid artilleriet, hvarpå han om våren 1850 afgick till hären och fick tillfälle nog att, såsom Delings-kommandör vid fältartilleriet deltaga i den blodiga leken. Efter nederlaget vid Idsted (den 25 Juli 1850) samlade upproret sina krafter till en sista sörtviflad kraftansträngning i belägringen af Fredrikstad, som, efter åtta dagars beskjutning med glödgade kulor nästan förvandlad till en grushög, förgäfves stormades af den mångdubbelt manstarkare fienden. Här visade Kofsod, som med två kanoner var posterad intill sarjhuset vid Ejderdiget, hur han förstod att gjöre lysti de slesvig-holsteinska stormkolonnerna, men segerns lagrar hotade att bli honom dyrkopta. En granat strok honom i ansigtet med sin eldsvans — det brinnande tändrörets låga — och vibrag:e honom ett sår, som hade nio dagars fullständig blindhet och nära ett sjerdedels års lasarettsbehandling till följd. Då Kofod andra gången antogs som frivillig, hade han måst förbinda sig till två års tjenst. Han blef nu, efter krigets slut, anställd i slesvigska gensdarmeriet och fick sin verksamhet i mellersta och södra Angeln, der han hade riktigt tillfälle att lära känna det slesvigholsteinska oväsendets rätta natur. Härunder hade han vid sidan af trägna tjenstäligganden tid att meddela till åtskilliga tidningar i Kongeriget upplysningar om förhållandena i Angeln. Efter de två tjenstårens slut afgick Kofod från gensdarmeriet och grep sig nu ifrigt an med fortsättning dels, på egen hand, dels med skicklige lärares hjelp, af de studier, han under välvillige krigskamraters ledning börjat: fäderneslandets litteratur och historia, nordisk mytologi, allmän historia, naturvetenskap, svenska språket, ja, tillochmed något tyska. De Grundtvigska och Kierkegaardska religiösa rörelserna töranledde honom jemväl att ransaka skrifterna och sätta sig in i de kyrkliga frågorna och förhållandena. Att den Grundtvigska riktningen haft stark inflytelse på denna det lefvande ordetsman, är uppenbart; att han ändock hållit sig fri för skolans teologiska spetsfundigheter och ej i allo älskvärda partiprägel, att han pröfvat och behållit det godt är, är lika synbart och vittnar om en vidt omkringskådande och fordomssri ande. Under dessa flitiga studier förvärfvade Kofod sin utkomst genom undervisning, först i en borgerskole i Haderslev, sedan såsom huslärare på landet, slutligen såsom föreståndare för en folkehöjskole. Det behöfver väl knappt tilläggas, att han tog liflig del i de politiska rörels vid riksdagsval, grundlagsfester och dylika tillfällen vann han ett namn som lycklig folktalare. Emellertid hade Kofod på grund af sina militära förtjenster utnämnts till löjtnant med anställning i Bornholms artilleri. Sin rikliga fritid använde han till fortsatta studier: svenska språket och litteraturen, nationalekonomi, m. m. I förening med en vän och vapenbroder, premierlöjtnant och folketingsman Dam, upprättade han 1856 i Akirkeby (på Bornholm) en rolkehöjskole för ynglingar och unge män intill 30 ärs ålder, hvilken vid de s. k. lördagsmotena besöktes äf både äldre och yngre män och qvinnor från öns samtliga (16) socknar och (7) städer, da föredrag hölos, nationalsånger sjöngos, ögonblickets brännande trågor debatterades, o. s. v. Skolan fick understöd af kultusministeriet. Flere dess lärjungar ba sedan utnärkt sig i olika lesnadsställningar. Några deltogo som frivillige i sista kriget Genom denna sin verksamhet i folkupplysningens jenst och sit ådagalagda intresse för det politiska vet banade sig Kosod inom kort väg till sine landsnäns förtroende och erkänsla, då han 1858, blott åtta ;ch tjugo år gammal, valdes till medlem af danska iksdagens solketing för Bornholms första valkrets Rönne). Nästan enhälligt återvald 1861, har han i ex år suttit på danska riksdagen. Här slöt han sig j fullständigt till det national-liberala partiet — derill var han alltsor afgjord demokrat; men ej heller ullständigt till bondevennerne — dertill var hela hans iktning alltför ideel, hans åsigter alltför utprägladt ationella. Han hörde, jemte konsul A. Hage, s. d. milistern Jessen, godsegaren Fonnesbeck, baron Blixenjnecke. artillerikapten Fallesen nram:ianA A.