Göteborgsposten – 25 juli 1865, sida 1

gelbinda det oroliga i vårt lif eller kunna ing8juta kraft och lifaktighet, der det håller påf att somna af. Det skall gifva regelmessighet och hållning åt lifvets rörelser. Ingenting synes bättre egnadt att gifva regelmässighet än regeln och ingenting kan gifva bättre hållning än det oföränderliga. Det riktigt oföränderliga och regelrätta ligger i det förståndsmessiga. Ära alltså åt förståndet, som skapat former och systemer, hvilka varit sämre och bättre förvaringsrum för menniskoandens skatter. Men det är en farlig sak att systematisera så, att man för systemets skull glömmer det, som skulle systematiseras, eller anser det senare egentligen vara till för det förras skull. Filosofer och religionslärare göra sig skyldiga till detta fel. De senare äro de brottsligare. När deras systembyggnad en gång blifvit färdig, så skall den stå till evig tid, fast och orubblig som Eryptens pyramider, hvilka icke bry sig om, att menskligheten, som svärmar kring deras fot, alltemellanåt byter om tycken, seder, lifsåskådning o. dyl. Det medgifves gerna, att oföränderligheten är en god sak, men i en så vidsträckt betydelse tillkommer han icke menniskoverk — och menniskoverk äro alla systembyggnader, de må vara gjorda af teologer eller filosofer. Huru felaktiga sådana anspråk på oföränderlighet än äro, är det dock värre, om man vill sätta sin systembyggnad i stället för sjelfva det innehåll, som deri skulle inrymmas. Systembyggnaden består af former, men af bara former kan ingen menniska lefva. De äro sten i stället för bröd. Hvad vi behöfva, när vår själ känner sig tom, är icke form, utan innehåll, ett rikt och fullt och lefvande innehåll. Och vi få det, då vi gå till vår känsla; dit har menniskan också gått då förståndet velat sätta henne på svältkur. Känslomenniskan är alltid rik som en Croesus, emedan hon gör all verldens glädje till sin och till sin all verldens smärta. Hon befarar aldrig att stelna i former, hon är ien beständig rörlighet. Och det är hennes känsla, som åstadkommer allt detta. Ära alltså åt känslan. Men den långvariga hungern har gjort, att man kastar ifrån sig såsom oduglig sin törra kost (tormernas) och börjar frossa af den nya. Måtta och måttlighet kommer icke i tråga, ty det är också en form. En och annan har tillochmed på detta sätt ätit och druckit sig sjelf döden. Hvad vi af det föregående lära, är det, att man inom förståndets och formernas verld kan hungra ihjäl, och att man vid känslans gästabud kan blifva mättad till döds. Om alltså rörelsen i mensklighetens verld stannade, antingen derför atv drifkraften saknades, eller emedan kratten öfverspändes; hur skall detta kunna hjelpas? Vi måste söka ett sådant, der tankens brist ersättes af känslan, och känslans brist på samma gång af tanken; det vill med andra ord säga ett sådant, der tanke och känsla icke längre äro skiljda utan sammanfalla till ett. Detta något, denna punkt skall menniskan finna i hvad hon kallar sitt Jag, sin person, ty personen är lifvets medelpunkt, och deraf den underbara makt, som det personliga eger, att draga till sig allt, väcka det döda och regelbinda det förvillade. Men något måste ej blott individen, utan hela menskligheten utfinna. Denna måste finna sin medelpunkt. Om medelpunkten för min lilla verld är min ändliga person, då kan medelpunkten för all verlden icke vara någon annan än den oändliga personen. Om hvad vi behöfva är den lefvande, gudomliga personen, så gäller det att tillegna oss honom lefvande; men den ena personens tillegnande af den andra heter kärlek. Då jag