Göteborgsposten – 21 juli 1865, sida 1

Ingen han visade bort; ej samveten ville han tvinga, Men de förvillade blott bära på axlarne hem. Fästen omkull han slog med ordets väldiga hammar, Refvor på Zions mur sökte han bota med flit. Gerna bland folket han kom; längst upp i skogarnes . bygder Ljöd hans stämma ibland delande sanning och tröst. Här ej vittne behöfs — högt vittna tempel och skolor, Så de gamla som ock alla de nya han vigt. Satt han vid domarebord att pröfva, skilja och döma, Rätt han skipade städs, såg ej på menskors person, Christen var han jemväl. Det namnet mest ibland titlar Höll han i ära och pris; andra han aktade ej. Fikande ej efter gunst, ej fruktande menniskors smälek, Högt han bekände sin tro både i gerning och ord. Christus allena — så ljöd hans lösen i lifvet och döden, Christum hans forskande blick sökte, förbidde och fann. Så han hämtade mod i dagens tunga och hetta, Stadigt med troende bön sluten i Frälsarens famn. Trygg i Hans fjät han gick, ovänner älskande gerna, Skydde hat och förtal, främjade endrägt och frid. Trogen i vänskap han var, öm Make och älskelig Fader, Vänlig, barmhertig och mild, hjelpsam i råd och i dåd. Glad med de glade han var; i lidandet stilla och talig Tog han ock korset uppå, bar det och svigtade ej. Pröfvodagen är slut och förlossningens timma har slagit, Trötte tjenaren ned hufvudet lutat till ro. Hvile det ljuft i sin graf intill uppståndelsens morgon, Då det skall lyfta sig upp strålande, segerbeprydt. Dig vi tacke, o Gud, för allt det myckna och stora, Som med den ädle vi fått rikt af din rikliga nåd. Hjelp oss att nyttja vår dag med trohet, tills aftopen kominer, Vandra i lydnad och tro, blifva i kärlek och hopp! Hjelp och välsi gna Ditt folk, att Dine vi alltid må vara Och i Din himmel till slut samlas till glädje och ro! M:lII Uhle, bekant härstädes sedan senaste operasäsongen har erhållit engagement i Rotterdam. Nytt tillbud till jernbaneolycka. I Nya Wexjö-bladet tör i Onsdags läses fölÅ bangården här vid staden inträffade i Söndags vid morgontågets afgång en tilldragelse, som lätteligen kunnat få en sorglig utsäng, men genom lokomotivförarens själsnärvaro, raskhet och rädighet lyckligtvis inskränktes till en allvarlig väckelse, en erinran om det sorgfälligaste iakttagande af alla för bantågens ostörda och betryggande gång meddelade föreskrifter. Genom en extra spärvexlares okunnighet eller försummelse att efter lokomotivets Utgång ur stallet omkasta den sjelfstående vigt-trissan 4 den vid semaforen befintliga vexeln kom nemligen det 0Aligt stora och med passagerare nästan fyllda tåget in på det spår som leder till stallet och vatteniornet. Lokomotivföraren, som vid sin ankomst till den vilseledande punkten genast varsnade försummelsen och förutsåg vidden af den fara som deraf möjligen kunde bli en följd, bibehöll emellertid sin fulla fattning, afstängde ögonblickligen ångan, gaf bromssignal, lät tillskrufva tenderns bromsar och slog back. Men som afståndet mellan stationshuset och yttersta vexeln är ganska betydlig hade tåget redan kommit i den fart att lokomotivet, oaktadt alla dessa af insigt och omtanka förestafvade stoppningsåtgärder, ändå trädde glidande in i det straxt bredvid belägna stallet, hvars främre gafvelvägg, uppförd af korsvirke med brädbeklädnad, det så varliga med sina buffers utstötte att icke ens gafvelns stora fönster krossades, borrade sig ned med framhjulen i grusfyllningen straxt utanför byggnaden och blef der stående. För att hindra explosion af ångpannan vidtogos skyndsamt af den beslutsamme föraren med biträde af eldaren de för sådant fall lämpliga mått och steg. Med domkraft upplyftes snart och återfördes i spåret det med undantag af ett par skrufböjningar eller dylikt alldeles oskadade lokomotivet, hvilket efter återställande af allt i det normala skick, hvari det befanns före ofallet och noggrann besigtning af maschineriet återförde passagerarevagnarne till platsormen och företog sedan ensamt en profresa utåt banan. Sju qvart etter den inträffade missfärden hade hela tåget återkommit i sin ursprungliga utgångsställning och afgick nu i vanlig ordning till Alfvestad, dit det ankom tidigt nog för de passagerare som önskade fortsätta resan till Wieslanda (i hvars k domprosten d:r Wieselgren predikade, men Ch na Nilsson, som visserligen befann sig bland åhörarne, icke sjöng). Förtjensten af at: ingen väsentlig skada vid ofvannämnda olyckstillbud tillfogades den i gång varande materielen och att de många passagerarne sluppo undan med blotta skrämseln tillkommer uteslutande den både i sin sak kunr—— —