Göteborgsposten – 21 juli 1865, sida 1

af hennes röst qvardröjde i mitt öra och den skarpa eftertänksamma blicken gick ej ur mitt minne medan jag Steg uppför de mörka breda trapporna till m:me de Ia Roug res rum. Hon hade ej kommit ned i skolrummet, såsom skädeplatsen för mina studier kallades. Hon hade nemligen beslutat sig för att ha ett recidiv och hade följaktligen ej infunnit sig på nedra botten denna morgon. Det galleri som ledde till hennes rum var mörkt och ensligt, och jag blef nervös i samma mån jag nalkades hennes rum; jag stannade vid dörren och beslöt att knacka. Men dörren öppnades plötsligt och m:me de la Rougierres stora ansigte, insvept i en sjal syntes likt en figur i en laterna magica framför mig. — Hvad ni mena, dyra barn? frågade hon med en elak blick och sitt ihåliga leende, desto mera förvirrande, som hon så plötsligt visade sig; hvarföre ni nalkas så tyst? Jag icke sofva som ni se, men ni kanske fruktade för obeierhaget vicka mig, och så ni kom — ir det icke så — natt lyssna och titta in mycket sakta; ni vilja veta huru Jag må. — Bah! ropade hon, plötsligt upphörande med sin ironi. IIvarför kunde ej lady Knollys komma sjelf och ole vid ny kelhål för att göra rapport. Fi donc, hvad är der att dölja? Ingenting. Stig in ifall ni behaga. Allesamman de äro välkomna! — Hon slängde upp dörren vände mig ryggen och gick in i sitt rum med ett utrop som jag icke förstod. — Jag kom ej med någon afsigt att spionera på er, m:me — ni kan ej tro någonting sådant — ni kan omöj